emoen

Igår så var jag och Alexander inne i stan för lite julshopping. Det var dags eftersom vi inte ens hade börjat.
Jag blev ganska glad över att det inte var så herrans mycket folk inne i stan för sånt kan vara ganska jobbigt när man ska springa omkring. Däremot är det MÅNGA buiker som inte tänker på att folk med barnvagnar också måste julhandla.
Vissa affärer gick man in i och backade ut ur (och försökte på vägen att inte köra på för mycket folk).

Efter en timmes rundvandring så träffade vi Thomas för lite fika, en stor latte med mintchokladsmak sitter ju aldrig fel om man säger så..=) Sen var det dags för lillgrisen att äta.

Upp till amningsrummet på Åhléns där toaletten var trasig..*surprise* och aromen av bajs mötte en. Man måste ju bara älska det där amningsrummet..*NOT*
Men för en gångs skull så var det inte så mycket folk, eller ska jag säga vagnar där inne. För sofforna var fulla av ammande mammor, men vi hade tur för precis när jag plockat upp lillgrisen var det en som var färdig så vi kunde ta hennes plats. Problemet med Alexander när vi är ute och han ska äta är att allt runt omrkring är så mycket mer intressant än själva maten, så han får knappt i sig något. Jag får sitta och hålla handen över ögonen på honom för att han ska kunna koncentrera sig i några minuter iaf. När han var klar så hittade han en lampa i taket. För er som inte vet detta så kan jag meddela att det är väldigt, väldigt roligt att råstirra in i en lampa. Det tyckte även de bebisar som var runt omkring oss. Eller ja, de tyckte inte lamporna var roliga utan tyckte Alexander såg rolig ut när han satt och råstirrade.

Efter att vi hade bytt blöjan så kom ju det här momentet som vi kallar för "övertrötthet", för er som inte känner till hur lillgrisen blir när vi kommer till detta stadie så kommer här några ord som kan hjälpa er:
*gråt
*skrik
*är-jätte-trött-och-ögonen-går-i-kors-men-jag-vill-inte-sova

För att summera dessa ord till en situation så blev det något i stil med att han började gallskrika så fort jag la ner honom i vagnen vilket i sin tur gjorde att jag stressade ut ur amningsrummet eftersom alla andra bebisar också börjar skrika efter ett tag (det smittar). Ut i varuhuset med en stortjutandes unge som inte lät sig vaggas av vagnen trots att jag körde värsta slalom mellan människor. Så det var bara att plocka upp honom. Det brukar ju oftast funka att vagga fram och tillbaka, men då brukar man inte ha megastarka lampor som lyser eller massor av människor som är roliga att titta på.
Så då hade vi alltså en storögd övertrött pojk som iofs var tyst, men som började spy över mig..och sig själv.
Ner i vagnen så jag kunde torka av allt-stortjut från lillgrisen.
Upp med honom på armen igen. Tyst. Och sedan spyr vi lite till.
Ner i vagnen
Stortjut
När jag nu står där med min tjutandes bebis och halvt täckt av bebisspy så kommer det en tant och börjar prata med mig
"Ojoj vad ledsen han är, oj vad han gråter"
Näe?
"Ja dom vet ju verkligen vad dom vill trots att dom är så små"
Samtidigt tänker jag om tanten medans ungen tjuter och jag torkar spya snabbt för att kunna ta upp honom igen:
"Snälla, var tyst"
"TYST"
"Håll käft!"
"Herregud, följer hon efter mig? Fattar hon inte?"
"Tyyyyyst"

(tänker alltså inte det här om lillgrisen)
Måste hon PÅPEKA allt som är så uppenbart för alla som är i min närhet? Jag behöver inte ha en tant som hänger efter mig för att berätta att min lille son ligger och gråter. Och på ett sätt som om jag inte visste varför när jag var fullkomligt klar över att han var trött och bara behövde kommat till ro. Visst hon kanske bryr sig, vill vara snäll jada jada, men ändååå, man blir så trött på sånt. Så jag plockade upp honom, ignorerade henne och gick därifrån.
Sen somnade han en 7 minuter senare lillgrisen.

Det är ganska jobbigt att se honom så ledsen för han ser så fruktansvärt förtvivlad ut. Men det är ju skönt att han större delen iaf ligger och skrattar och är glad, våran lille goegubbe =)