BLÖDNING
Igår så skrämdes jag upp ordentligt.
Det var morgon och jag hade precis ätit och gjort mig iordning för att åka iväg till körskolan och Thomas skulle iväg till jobbet, då jag upptäckte att jag hade börjat blöda...där jag inte får blöda.
Min kropp blev helt kall och jag fick panik och tänkte att det är kört, nu är det helt kört och det är ett missfall på gång (i v 27 är det ju ändå inte så vanligt att blöda som det är i början).
Thomas sa att han stannade hemma (tack gode gud för att jag har en sån underbar sambo) och jag ringer förlossningen som säger åt mig att ringa specialförlossningen och där får jag prata med en underbar bm som säger åt mig att åka in på kontroll eftersom man alltid ska göra det när man blöder.
Så vi åker till Östra och jag befinner mig i någon slags dimma och har ingen aning om vad som väntar överhuvudtaget. Vi behöver inte vänta speciellt länge innan vi får komma in i ett rum eftersom de vill ha en ctg-kurva (man får ett bälte över magen med två elektroder som mäter barnets hjärtljud och mina värkar). Thomas var som vanligt fascinerad över att få höra hjärtljuden och visst var det action i magen. Dels hörde man det och sedan så var det svårt att hitta ett läge där man inte tappade hjärtljuden. Men efter 20 minuter så var kurvan färdig och efter lite väntan så fick jag äntligen komma in till doktorn.
Han sa att kurvan såg helt perfekt ut och att bebisen ser ut att må jättebra, men man måste ändå göra en undersökning eftersom det kunde vara moderkakan som trillat ner lite eller något sånt.
Jag frågar lite lätt om det kanske kunde ha något med flytten att göra (vi har ju precis flyttat och så) och han undrar varför jag inte sa det innan. Men jag menade ju på att jag faktiskt inte hade burit någonting, men enligt honom så spelade detta ingen roll eftersom det ändå blir mycket spring och slit när man flyttar.
Undersökningen, som var obehaglig minst sagt, gick ändå bra och han tittade med någon specialkamera och konstaterade att allt såg ut som det skulle och att det antagligen var ett litet blodkärl som brustit pga att jag haft för mycket omkring mig.
Så jag blev tillsagd att ta det lugnt, väldigt lugnt och tänka på att verkligen inte anstränga mig för mycket och inte heller stressa. Så det gör jag nu och jag märker att jag får ont fortare och ignorerar det inte utan tänker på att sätta mig och verkligen ta det lugnt.
Det var morgon och jag hade precis ätit och gjort mig iordning för att åka iväg till körskolan och Thomas skulle iväg till jobbet, då jag upptäckte att jag hade börjat blöda...där jag inte får blöda.
Min kropp blev helt kall och jag fick panik och tänkte att det är kört, nu är det helt kört och det är ett missfall på gång (i v 27 är det ju ändå inte så vanligt att blöda som det är i början).
Thomas sa att han stannade hemma (tack gode gud för att jag har en sån underbar sambo) och jag ringer förlossningen som säger åt mig att ringa specialförlossningen och där får jag prata med en underbar bm som säger åt mig att åka in på kontroll eftersom man alltid ska göra det när man blöder.
Så vi åker till Östra och jag befinner mig i någon slags dimma och har ingen aning om vad som väntar överhuvudtaget. Vi behöver inte vänta speciellt länge innan vi får komma in i ett rum eftersom de vill ha en ctg-kurva (man får ett bälte över magen med två elektroder som mäter barnets hjärtljud och mina värkar). Thomas var som vanligt fascinerad över att få höra hjärtljuden och visst var det action i magen. Dels hörde man det och sedan så var det svårt att hitta ett läge där man inte tappade hjärtljuden. Men efter 20 minuter så var kurvan färdig och efter lite väntan så fick jag äntligen komma in till doktorn.
Han sa att kurvan såg helt perfekt ut och att bebisen ser ut att må jättebra, men man måste ändå göra en undersökning eftersom det kunde vara moderkakan som trillat ner lite eller något sånt.
Jag frågar lite lätt om det kanske kunde ha något med flytten att göra (vi har ju precis flyttat och så) och han undrar varför jag inte sa det innan. Men jag menade ju på att jag faktiskt inte hade burit någonting, men enligt honom så spelade detta ingen roll eftersom det ändå blir mycket spring och slit när man flyttar.
Undersökningen, som var obehaglig minst sagt, gick ändå bra och han tittade med någon specialkamera och konstaterade att allt såg ut som det skulle och att det antagligen var ett litet blodkärl som brustit pga att jag haft för mycket omkring mig.
Så jag blev tillsagd att ta det lugnt, väldigt lugnt och tänka på att verkligen inte anstränga mig för mycket och inte heller stressa. Så det gör jag nu och jag märker att jag får ont fortare och ignorerar det inte utan tänker på att sätta mig och verkligen ta det lugnt.
Kommentarer
Trackback
