STULEN KATTUNGE
Tänkte berätta om något sorgligt som hände för några år sedan, som jag faktiskt fortfarande är rätt så förgrymmad över.
Jo..mina små älsklingar (katterna) hade fått kattungar som var precis överallt hela tiden. Vid detta tillfälle så var de ca 5 veckor gamla och tokstolliga, precis som sina föräldrar.
En lördagsmorgon så åkte jag till jobbet och på något sätt så hade en av småbusarna lyckats klämma sig ut i korridoren. Detta märkte jag genom att mitt ex ringde mig senare på dagen och sa att en av ungarna saknades. Jag blev helt förstörd, åkte hem och vände upp och ner på lägenheten säkert tre gånger minst. Men ingen liten kisse kunde hittas. Mollys desperata rop efter sin unge var så hjärtskärande så det går inte att beskriva. Hon kunde ju inte förstå vart hennes barn var. (dessa skrik höll på i över en vecka)
Jag gjorde lappar och satte upp lite överallt så att INGEN skulle kunna missa dem.
En vecka gick utan att någon hörde av sig. Men en dag så hade mitt ex fått ett meddelande på sin mobil. Då var det någon som hade sett lappen och ringt och pratat in för en vecka sedan. Tydligen så hade meddelandet blivit fördröjt eller nåt sånt liknande.
Så här sa den som ringde på ett ungefär:
"Hej! Vi har hittat eran kattunge och vart hos veterinären med den, men den mådde bra. Eftersom vi är allergiska så har vi gett bort den till en annan. Hejdå"
Då..flög jag i taket. Inget namn, inget nummer, och dessutom gett bort MIN katt till någon annan??! Det var inte svårt att få tag på oss. På lapparna satt bådas nummer, samt adress vilket gjorde att man antingen kunde ringt min telefon eller letat upp oss hemma, ringt oss hemma, men nejdå.
Jag blev ju då som sagt förfärad över detta och ringde polisen och frågade om man fick göra så här.
Kan upplysa er som gjort något liknande att det får man inte. Enligt lagen så MÅSTE man göra allt i sin makt för att hitta ägarna, kan ju vara en bra idé att kontakta polisen och säga att man har katten eftersom vi ändå anmält den försvunnen.
Jag tänker än idag ibland på lilla kattungen (trots att det var för ca 4 år sedan) och undrar hur den fick det, om den lever fortfarande och sånt. Med all största sannolikhet hade ungen inte hunnit långt, dessutom skulle det vara intressant att veta vem som släppte ut den från korridoren (för det vet jag att jag inte gjorde). Och jag blir väldigt arg på de inkompetenta människor som hittade katten, var ju bra att ta den till veterinären, men man kunde ringt igen, ringt de andra numren och definitivt inte ge bort katten. Och ringa utan att ge namn och nummer..dåligt.
Jo..mina små älsklingar (katterna) hade fått kattungar som var precis överallt hela tiden. Vid detta tillfälle så var de ca 5 veckor gamla och tokstolliga, precis som sina föräldrar.
En lördagsmorgon så åkte jag till jobbet och på något sätt så hade en av småbusarna lyckats klämma sig ut i korridoren. Detta märkte jag genom att mitt ex ringde mig senare på dagen och sa att en av ungarna saknades. Jag blev helt förstörd, åkte hem och vände upp och ner på lägenheten säkert tre gånger minst. Men ingen liten kisse kunde hittas. Mollys desperata rop efter sin unge var så hjärtskärande så det går inte att beskriva. Hon kunde ju inte förstå vart hennes barn var. (dessa skrik höll på i över en vecka)
Jag gjorde lappar och satte upp lite överallt så att INGEN skulle kunna missa dem.
En vecka gick utan att någon hörde av sig. Men en dag så hade mitt ex fått ett meddelande på sin mobil. Då var det någon som hade sett lappen och ringt och pratat in för en vecka sedan. Tydligen så hade meddelandet blivit fördröjt eller nåt sånt liknande.
Så här sa den som ringde på ett ungefär:
"Hej! Vi har hittat eran kattunge och vart hos veterinären med den, men den mådde bra. Eftersom vi är allergiska så har vi gett bort den till en annan. Hejdå"
Då..flög jag i taket. Inget namn, inget nummer, och dessutom gett bort MIN katt till någon annan??! Det var inte svårt att få tag på oss. På lapparna satt bådas nummer, samt adress vilket gjorde att man antingen kunde ringt min telefon eller letat upp oss hemma, ringt oss hemma, men nejdå.
Jag blev ju då som sagt förfärad över detta och ringde polisen och frågade om man fick göra så här.
Kan upplysa er som gjort något liknande att det får man inte. Enligt lagen så MÅSTE man göra allt i sin makt för att hitta ägarna, kan ju vara en bra idé att kontakta polisen och säga att man har katten eftersom vi ändå anmält den försvunnen.
Jag tänker än idag ibland på lilla kattungen (trots att det var för ca 4 år sedan) och undrar hur den fick det, om den lever fortfarande och sånt. Med all största sannolikhet hade ungen inte hunnit långt, dessutom skulle det vara intressant att veta vem som släppte ut den från korridoren (för det vet jag att jag inte gjorde). Och jag blir väldigt arg på de inkompetenta människor som hittade katten, var ju bra att ta den till veterinären, men man kunde ringt igen, ringt de andra numren och definitivt inte ge bort katten. Och ringa utan att ge namn och nummer..dåligt.
Kommentarer
Trackback
