emoen

Så närmar vi oss två veckors gränsen här då. 13 dagar är han försenad idag, lillkillen.

Det är fortfarande väldigt tungt och mina ljumskar är allt annat än glada. Häromdagen var det så illa så Thomas fick hjälpa mig att lyfta upp benen i soffan när jag skulle lägga mig.
Nattsömnen är väl sådär också. Som inatt så var jag på väg att vända mig, kom inte runt utan fastnade på rygg och eftersom jag var så trött så somnade jag så i någon slags konstig ställning. Sedan vaknade jag en stund senare för det var svårt att andas (han tryckte på stora kroppspulsådern)  och kunde med en del möda fortsätta åt den sidan jag hade tänkt från början.

Igår så var vi hemma hos min mamma och pappa en sväng på kvällen. Pappa har gått ner massor nu, 23 kilo! Han är som en halv människa av sitt forna jag ungefär. Men det är bra för nu har han ju minskat risken för att åka på någon sjukdom hur mycket som helst!

Skämten om mina matvanor var också där, ganska jobbigt för man är väldigt hungrig och äter mer än man brukar. Samtidigt så känner man sig inte så glad när man sitter med dubbelhaka (som alla typ får, men ändå) och bara vet att man ökar mer o mer för varje dag man går över. Speciellt eftersom han växer så det knakar där inne också.
Jag vet ju att det bara är på skoj, folk gillar att skoja....men självförtroendet är ganska långt ner i botten nu även om jag får komplimanger från Thomas hela tiden. Utan dom skulle jag nog vart helt knäckt vid det här laget.

ÅÅÅÅÅH!

Om han bara kunde komma ut nån gång!