NÄR ALLT GÅR FEL
Har ni vart med om såna där perioder där allt som kan tänkas skita sig verkligen gör det?
Jag är inne i en sån period nu känner jag.
Det började i tisdags med att mina bihålor blev jobbiga ju, och det händer ibland att dom blir så och då börjar min näsa rinna som sjutton för att jag inte ska få en inflammation.
I onsdags blev det 10 gånger värre, dessutom började jag spy på morgonen efter jag druckit mitt te. Behöver jag nämna att min sambo lämpligt nog var bortrest också? Sen börjar min feber stiga i rask takt och då ringer jag min mamma för jag tappar kraft ganska snabbt och förstår inte hur jag ska klara av att ta hand om Alexander. Förutom detta så ligger jag även i riskzonen för en infektion och ringer till sjukvårdsupplysningen för att fråga om jag verkligen måste söka akut eller om jag kan avvakta (har en tid nästa onsdag vilket egentligen är alldeles för lång tid att vänta, men att få tid är ganska svårt). De tycker jag kan avvakta men nämner två saker som gör att jag måste åka in.
Min feber stiger mer, upp till 39,3 (ganska mycket när man i vanliga fall har en normaltemp på 36,1). Min mamma kommer hit o hjälper mig med lillgrisen eftersom jag är rätt borta. Hon ser även till så jag får i mig nåt att äta (en ägg fralla o sen lyckades jag få i mig en laxbit). Thomas kom hem sen på kvällen vilket var skönt, han hann med det tidigare planet också.
I torsdags uppfyllde jag ytterligare en kriterie, men ville ändå inte åka in till akuten för jag måste dra med mig Alexander med tanke på att man kan bli borta några timmar o så och jag är ju matmaskinen så ja...
I fredags borde jag åkt in till akuten eftersom det blev ännu värre, men eftersom min syster fyllde år så ville jag fira henne lite och dessutom så hade Alexander blivit jättesnuvig och mådde inte alls bra. Så att själv må skitdåligt och ha en grinig bebis är ingen höjdare. Men det är fantastiskt vad man kan bita ihop när man måste i ett läge då jag egentligen bara ville sitta i ett hörn och störtlipa för jag mådde så dåligt.
Idag blir det iaf akuten för jag inser att jag inte kan skjuta på det längre.
Isn´t life just great sometimes? :D
Jag är inne i en sån period nu känner jag.
Det började i tisdags med att mina bihålor blev jobbiga ju, och det händer ibland att dom blir så och då börjar min näsa rinna som sjutton för att jag inte ska få en inflammation.
I onsdags blev det 10 gånger värre, dessutom började jag spy på morgonen efter jag druckit mitt te. Behöver jag nämna att min sambo lämpligt nog var bortrest också? Sen börjar min feber stiga i rask takt och då ringer jag min mamma för jag tappar kraft ganska snabbt och förstår inte hur jag ska klara av att ta hand om Alexander. Förutom detta så ligger jag även i riskzonen för en infektion och ringer till sjukvårdsupplysningen för att fråga om jag verkligen måste söka akut eller om jag kan avvakta (har en tid nästa onsdag vilket egentligen är alldeles för lång tid att vänta, men att få tid är ganska svårt). De tycker jag kan avvakta men nämner två saker som gör att jag måste åka in.
Min feber stiger mer, upp till 39,3 (ganska mycket när man i vanliga fall har en normaltemp på 36,1). Min mamma kommer hit o hjälper mig med lillgrisen eftersom jag är rätt borta. Hon ser även till så jag får i mig nåt att äta (en ägg fralla o sen lyckades jag få i mig en laxbit). Thomas kom hem sen på kvällen vilket var skönt, han hann med det tidigare planet också.
I torsdags uppfyllde jag ytterligare en kriterie, men ville ändå inte åka in till akuten för jag måste dra med mig Alexander med tanke på att man kan bli borta några timmar o så och jag är ju matmaskinen så ja...
I fredags borde jag åkt in till akuten eftersom det blev ännu värre, men eftersom min syster fyllde år så ville jag fira henne lite och dessutom så hade Alexander blivit jättesnuvig och mådde inte alls bra. Så att själv må skitdåligt och ha en grinig bebis är ingen höjdare. Men det är fantastiskt vad man kan bita ihop när man måste i ett läge då jag egentligen bara ville sitta i ett hörn och störtlipa för jag mådde så dåligt.
Idag blir det iaf akuten för jag inser att jag inte kan skjuta på det längre.
Isn´t life just great sometimes? :D
Kommentarer
Trackback
