emoen

Jag klagade ju lite igår på att minneskortet till min digitalkamera inte verkade fungera. Så idag var ju tanken att jag skulle åka till elgiganten, se till att de fixade detta och om de inte gjorde det så var ju planen att bli hysterisk (varje kvinnas rättighet!)

Men..blond och totalt oteknisk som jag är så tänkte jag ta en sista titt på kameran medan jag satte i batteriet. Så jag pillade runt o trixade och hade mig, satte på kameran och helt plötsligt så funkade minnet.
Thomas frågade vad jag hade gjort och helt ärligt så svarade att jag inte hade den blekaste aning, jag vet verkligen inte vad jag gjorde.

Men vad spelar det för roll egentligen?
Kortet fungerar och jag känner mig väldigt smart och för ovanlighetens skull jätteteknisk =)

Idag var planen att jag och Alexander skulle gå bort till backaplan till elgiganten så dom kan fixa minneskortet i min kamera som inte fungerar. Den sparar bara på minnet och jag kan inte aktivera kortet hur jag än gör, så dom får faktiskt fixa det där..annars tänker jag bli hysterisk! ;)

Meeen...så somnade lillgrisen och jag ville inte väcka honom. Sen blev det dags för mat..och han åt så mycket så han somnade igen. Han är ju så söt när han sover så jag ville inte väcka honom.
Så vaknade han, men då var det inte så lång tid kvar tills han skulle äta igen, så jag tänkte vi kunde ta en kortare promenad...men..så diskade jag och så åt han..och sen så...gick vi bara till affären istället.

Och nej, jag är verkligen inte lat idag och kommer med kassa ursäkter..

Thomas och Kerstin sitter i soffan under den..gäspiga omröstningen.
Jurygrupperna har, som väntat, sina favoriter (Måns, EMD, Sarah Dawn Finer samt Alcazar)
Kerstin börjar tröttna på skiten och inser att Sverige inte kommer vinna Eurovision i år heller, och det suger ju fett.
Måns sitter och flinar för varje tolva han får och verkar tro att han har vinsten som i en liten handske..

MEN

Så kommer då tittarnas röster...Måns sitter fortfarande o är äckligt glad eftersom han tror han kommer vinna...tills...han får lägst poäng av tittarna.
Kerstins puls ökar och hon flyger upp ur soffan
"Såg du...SÅG DU? Haha..kolla in hans min, han fattar att han inte kommer vinna nu..oooh..han kommer inte vinna!!! Helt plötsligt blev detta bra ju!"

Sedan försvinner alla favoriterna en efter en och Kerstin fortsätter hoppa i soffan (nästan som Tom Cruise hos Operah Winfrey)

Thomas säger lite snällt till Kerstin att hon kan vara elak ibland, Kerstin svarar bara att hon är medveten om det men tycker ändå det är rätt att Måns inte fick höga poäng av folket.

Så får Caroline näst högst.. och operasången VINNER! Åh..underbart!!!

Och vet ni varför det är så underbart?

Måns blev sur för att han inte vann...tråkmåns (haha)...hans enda mål är att vinna, verkar kvitta om låten är bra eller inte, han vill bara vinna.

Caroline och Malena hade inte räknat med att vinna, de var med för det var en rolig grej, de blev genuint glada.
DÄRFÖR blev Kerstin så glad...för att någon som verkligen förtjänade att vinna faktiskt vann.

..är precis vad jag har idag.

Detta kan bero på x antal faktorer, men jag har funnit tre olika som kan vara orsaken till denna mani.

1) Jag börjar bli sjuk. Slår aldrig fel. Enligt mamma har jag ärvt detta efter min far som när han har 40 graders feber ska ut o rensa förrådet

2) Vädret. Det är ju ett sånt underbart väder ute så man kan ju inte annat än att få hur mycket energi som helst och bara virvla runt som en dammvippa i hela lägenheten!

3) Det behövs verkligen städas här eftersom solen lyser upp dammet. Med andra ord, den tredje faktorn; dåligt samvete

Usch...det här är en sån där kväll som man helst vill glömma.
Allt känns liksom bara blä o blaj o blaha.

Dopkostymen är "under behandling" eller ja, färdig att levereras så den borde komma vilken dag som helst, vilket verkligen skulle vara bra eftersom jag måste testa den på lillgrisen för att veta om den passar. Annars måste jag skicka tillbaka den och vänta in den nya och allt detta inom en otroligt kort tidsram som jag inte är säker på går att ordna.

Sen hostan, vad gör jag om det är kikhosta? Det är ju toksmittsamt! Kan han sluta smitta till dopet? Och hur blir det med babysimmet isf, läste att man kan vara dålig i säkert 8 veckor. Åhh..jag orkar inte.

Dopet då..prästen ringde idag o lät tveksam till att vi skulle ha kostym, men det gick nog bra ändå.

Min traumatiserade tå har börjat vara. Det känns på nåt sätt som att det kanske inte är så bra. Borde ringa doktorn imon o fråga.

VARFÖR blir det så att när man börjar oroa sig för en sak så kommer alla andra saker också upp?Just nu känns mitt huvud som en gammal mossig gräsmatta full med löv som måste krattas o rensas.Men vi får göra det imon för idag är jag så blockerad så det är störtomöjligt.

Det har vart lite mycket för mitt huvud att ta in idag, låt oss hoppas att det blir bättre imon.

Jag har ju totalt glömt av att berätta om min stortå! Jäses..

 I alla fall..läkaren ringde ju aldrig som han skulle göra så jag ringde till honom för att ta reda på vad som hända skulle. Då sa han att jag borde fått en remiss till kirurgen eftersom de hade fått en på vårdcentralen, och han tyckte ju det var lite konstigt att han hade fått men inte jag, eftersom det ändå var jag som skulle dit.
Kunde inte annat än att hålla med..

Men några dagar senare så kom det där pappret från kirurgen...och om någon undrar varför jag ibland kan vara något hypokondrisk så kommer här svaret :P

Telefonsamtal med min mor: (K- jag, M-mor)

"K- Hej mamma! (låter som pernilla i hårreklamen)
M- Hej Kerstin! Hur är det?
K- Jo, bra...fick svar från kirurgen idag när dom ska kalla mig
M- Kalla dig? Fick du inte en tid direkt?
K- Nej, dom ska kalla mig nån gång i sommar
M- VA? I SOMMAR? VILL DOM ATT DU SKA FÅ BLODFÖRGIFTNING INNAN DESS????
K- Men mamma, det är en nagel som ska bort bara, HUR skulle jag kunna få blodförgiftning av det?
M- Det vet jag inte, men man vet aldrig! Men det är ju jättelång tid, du får ringa o be o få en tid snabbare
K- Det kan jag ju göra, men det finns många som är i ett mer akut behov av kirurg än jag, jag är ju inte direkt döende utan har ju bara lite ont..
M- Jaja..men ändå"

Haha, jag gillar min mamma för hon är rolig =)
Fast hon är ju bara orolig för mig, men nej..jag kommer med all största sannolikhet inte att få blodförgiftning
Och OM jag vill ha en tid snabbare så kan jag faktiskt ringa ett samtal eftersom jag ingår i vårdgarantin...men jag o sprutor som ni vet...så jag kan vänta..

Ibland så menar män och kvinnor olika saker när de säger saker...

Thomas och Kerstin sitter vid frukostbordet en vanlig vardagsmorgon. Lillgrisen ligger fortfarande och sover så sött i sin säng.
Helt plötsligt!

K- Ååååååh...vet du vad som börjar på tisdag kl nio på femman??
(Jädrar om du inte svarar rätt för det här borde du veta, faktiskt!)

T- Desperate Housewives
(Nej nej nej nej nej nej nej, inte nu igen)

K- Du är så duktig, hur visste du det?
(Jag visste det, du gillar det verkligen, du gör det! Haha!)

T- För att det är ditt favoritprogram, klart jag vet det då
(För du tvingar mig att titta på det varenda eviga vecka och tjatar om det konstant att vi ska titta på det)

K- Du är så söt!
(åååh..lilla gubben!)

T- Mitt favoritprogram är det där med tjejerna i Playgirlmansion
(Jag tycker faktiskt inte om Desperate Housewives)

K- Nej älskling, det är det inte..
(Nej älskling, det är det inte)

T- Nej jag skojade bara, det är lerbrottningen med tjejer som femman visar varje tisdagskväll
(JAG TYCKER FAKTISKT INTE OM DESPERATE HOUSEWIVES!!!)

K- Haha..ja det är bra..
(Både du och jag vet att du gillar Desperate Housewives, och du vet mycket väl att du inte skulle få titta på nån lerbrottning..)

Lovade för ett tag sedan att lägga in bild på Alexanders paketkalender när den var klar, och den har vart klar ett bra tag =) Väntade bara på guldgrejerna..men här kommer en bild iaf!

                      

Borderi och guldgrejjer från Ateljé Margaretha

Idag så var jag på återbesök hos doktorn för att kolla hur det stod till med min infektion. Eftersom jag var inne i min positiva period så antog jag att inget hade förbättras och att hon skulle ge mig starkare mediciner o då skulle det skita sig med amningen och ja...allt var så där skimrande rosa med små hästar som skuttade omkring *NOT*

Iaf..det där lilla fina stick-i-fingret provet som man tar visade att det inte finns någon infektion längre!! OCH det bästa av allt är att hon inte kunde se något hinder för att jag skulle kunna bada på söndag. Blir jag sämre så får jag ju åka in igen men jag räknar inte med att bli sämre så jag tänker hoppa i plurret med Alexander o jädrar vad vi ska babysimma!!

Förra veckan så missade vi ju babysimmet eftersom både jag och Alexander var lite halvrisiga sådär. Eller han var halvrisig o jag var som ett vildvuxet påskris.
Det var ju andra gången för terminen. Nu idag så är det simgång nummer tre som vi OCKSÅ kommer att missa :(
Jag får ju fortfarande inte bada och Thomas är snorförkyld så att han ska dit är ju verkligen ingen höjdare.

Det känns så tråkigt för Alexanders skull att vi missar så många gånger, men även av rent egoistiska skäl för min skull.
Alla på forumet pratar om hur skoj dom har det på simmet o idag är det dags för första dyket för dom som är redo för det. Och här sitter vi, torrlagda o deprimerade på land. Blir inga dyk här inte =(

Sen känns det så dumt också eftersom vi betalt en massa pengar för kursen och det är inte ens säkert vi kan simma igen alla gånger, en får man ju lov att ta igen. Det som känns extra tråkigt är att jag kanske inte får bada nästa vecka heller och då kan man ju fråga sig om det är någon större idé att ens stanna kvar i kursen.
Och sen är det ju det här med tån också, jag vet inte när dom får för sig att göra något med den och då vet jag återigen inte hur lång tid det kommer ta innan jag får lov att bada igen.

Det är lite småstressande faktiskt att inte veta hur saker kommer bli, speciellt eftersom jag är en sån planeringsmänniska

Usch vad jag inte mår bra av antibiotikan =(

Min mage gör ont o frukosten är svår att behålla

Tyck synd om mig

Gårdagens största lögn: "Det kommer bara sticka lite"

Så igår var det då dags för min stortånagel att vinka hejdå och adjöss..

En halvtimma innan det lilla ingreppet så svalde jag snällt och fint min lugnande tablett för att den skulle få sin lilla tid på sig att verka så jag sedan inte skulle skada farbror doktorn eller få total panik.

När jag sedan blev visad in till doktorn så fick jag komma in i ett litet operationsrum. Det var som ett vanligt läkarrum typ fast istället för skrivbord så var det en massa skåp med saker i och britsen stog i mitten av rummet och hade en stor, starkt lysande tillhörande lampa.

Jag hade ju intalat mig själv dessa veckor att allt skulle gå jättebra och att jag faktiskt skulle klara av sprutorna,
SÅ ont kan det ju faktiskt inte göra? Lite får man ju ändå stå ut med och det var ganska skönt att nageln skulle åka ändå eftersom den bara orksakar besvär. Doktorn frågar en sista gång om jag verkligen vill göra detta och då börjar jag känna mig småirriterad.
Det är väl klart jag inte vill!
Men jag måste...och han håller med..

Sköterskan ställer sig brevid mig och jag börjar att...eller...ja jag gör väl något försök till att hålla min andning jämn. Han frågar om han ska säga till när han sätter första sprutan och jag säger att jag inte vet, så då tyckte han det kanske var bäst att inget säga.

Sprutorna skulle han sätta om ni tänker er strax nedanför och mellan stortån och tån brevid samt en på sidan. Detta för att alla nerver skulle bedövas.
Han börjar med den som ska vara strax nedanför mellan tårna men ja...då gick det ju som det gick. (behöver jag tillägga att den lugnande inte hjälpte ett piss?)

- Jag slutar andas och sköterskan står och påminner mig samtidigt som hon tar min hand (biiiig mistake).
- Mitt vänstra ben (med den friska nageln) börjar krampa och lyfter sig några cm från bordet
- Jag börjar skrika och tårarna flödar samtidigt som jag kommer in i ett slags krampliknande tillstånd
- Mina händer krampar så hårt så sköterskan skulle fått bända upp mina händer för att komma loss
- Jag börjar hyperventilera och svarar inte när dom pratar med mig av den enkla anledningen att jag inte kan

För att ursäkta mina svordomar, men det gjorde så in i helvetes jävla skitont!  Det kändes ungefär som om någon tryckt ner en sån där stor spik rakt mellan tårna på mig och smärtan tog aldrig slut, den blev bara värre och värre. Och då var inte ens nålen kvar i utan hade försvunnit för ett bra tag sedan.
I bakgrunden hörde jag att läkaren lät lite panikslagen när han sa
 "Jag ska inte sticka dig mer nu, vi låter det vara, jag ska inte sticka dig mer, okej?"
Då blev jag ännu mer irriterad eftersom jag tyckte han bara kunde göra klart det, jag skulle ju förhoppningsvis svimma så då skulle det ju inte vara några problem (genialisk logik haha)
Sedan sa han något i stil med att jag verkligen hade en stark fobi
Efter detta att det kanske var bäst att han gick ut från rummet :)

Efter ett tag kom han tillbaka igen och sa att han nu inser att jag måste vara nedsövd för att detta ska fungera, och nageln måste ju bort. Däremot så vet han inte vad det är för fel på min nagel för han har aldrig sett något liknande (varför får jag alltid höra detta?) och han skulle ringa runt till folk o fråga och förklara situationen. Han är ändå snäll, farbror doktorn. Många skulle kanske bara sagt att jag var löjlig och barnslig o borde skärpa mig (jag bad om ursäkt flera gånger, men jag kunde inte kontrollera det som hände)

Så fick jag gå hem med en halvt bedövad tå och en nagel som fortfarande satt kvar

Idag är det alltså dags...det är dags för den stora operationen!

Jag ringde till BVC igår för att fråga en sköterska om när jag kunde amma igen, alltså hur många timmar det tar innan det lugnande jag får går ur kroppen (läkaren skrev ju ut detta i ett försök att tygla min panik).
Jag förklarade att jag skulle opereras o sånt.

Hon tyckte det kanske var bäst att jag frågade narkosläkaren om hur lång tid det skulle ta.

"Nene, jag ska alltså inte vara nedsövd, det är alltså ingen stor operation. Eller jo för mig är det stort men kanske inte för andra, då är det nog mer en liten operation"

Fast du kanske ska prata med narkosläkaren ändå?

Sen förklarade jag att jag skulle vara på vårdcentralen. Då skrattade hon lite och ett "jahaa" kom upp

Så hon var snäll och pratade med doktorn och frågade honom.

Efter ett tag så började jag fundera på hur mycket hon skrattade när hon fick reda på att den "stora operationen" egentligen är ett pytteingrepp där det bara handlar om att ta bort nageln från stortån...

Men återigen, sprutor människor, det kommer involvera sprutor!

Åh, mina bihålor har något starkt emot mig känner jag.

Igår när vi var på öppna förskolan så rann min näsa som sjutton, men det är inget ovanligt att den gör det eftersom det är nåt slags försvar för att jag inte ska åka på bihåleinflammation. (nu har jag vart en väldigt stygg flicka och tagit nässpray FASTÄN det är absolut totalförbjudet!)

Här kommer mitt straff:

Inatt har jag nog sovit sammanlagt en timme, om inte mindre. Jag är så täppt och det bultar som in i bomben i mina bihålor. (vill bara uppmärksamma på att det är skillnad på att ha problem med bihålorna och vara förkyld, jag är alltså inte förkyld)
Men jag får inte ta mer nässpray nu för jag KAN om jag har tur undvika att behöva åka in till Ö-N-H idag för en intensiv kortisonbehandlingskur. Det skulle inte vara någon höjdare med tanke på att jag ammar.

Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR min IForm tidning, det är min bibel bokstavligt talat.

Varje gång ett nytt nummer kommer så blir jag en total plåga för min allmänhet. Ännu värre blir det eftersom jag inte sträckläser tidningen utan låter mig sugas in i varje intressant artikel ett bra tag.
Detta resulterar därför i att min sambo ungefär en gång om dagen får höra
"Vet du att det är bra att äta den färska broccolin rå? Då försvinner inte lika många ämnen som om man värmer den. Det har jag läst i min IForm"

Oftast så är det som att han ser på mig att jag är på väg att säga något som jag lärt mig ur min IForm eftersom han innan jag hinner säga något säger:
"Vad har du nu läst i din IForm?"

Iaf, jag ska börja promenera på ett speciellt sätt nu. Inte "bara" promenera utan i intervaller och med lite backar också. Följer man ett program i 6 veckor så kan man bränna ca 3500 kcal i veckan och det är ungefär ½ kg.
Det har jag läst i min IForm :D

Nej, jag är inte det minsta lättpåverkad..inte alls...;)