MIN LILLA GALNING
Idag så var vi åter på BVC för att kolla lite småsaker o sånt.
Kan med stolthet meddela att lilleman nu har passerat 4 kilos strecket och väger ca 4,1 kg. Dessutom har han växt ordentligt och är nu hela 55,5 cm lång! Min lilla pojke växer så fort...4 veckor har han hunnit bli också, plutten.
När vi kom in till sköterskan så rapade han jättehögt. När någon gör det så brukar man ju tycka dom är ganska ohyfsade som bara rapar sådär. Men hon tyckte han var så duktig som kunde göra såna praktrapar, det var precis så dom skulle låta!
Sköterskan tittade på honom och skulle se om han kunde följa med med blicken och tog fram en röd kloss. Först ville han inte riktigt men sedan så följde han med ordentligt och hon var imponerad av att han var så duktig vid 4-veckors ålder. Grejen är att han har hängt med och följt saker med blicken i 2 veckor säkert. Ligger han i vagnen och hör mig eller Thomas prata men inte kan se oss, så brukar han vrida huvudet åt det hållet som rösten kommer ifrån.
Han har de senaste dagarna börjat skratta mycket och le åt oss också. Och bevisade detta genom att lägga av en riktigt brakare och sedan skratta när sköterskan sa "nu får mamma mer att göra". I am not surprised..
Så det gick ganska bra där. En sak som jag var lite orolig för är det här att han kan sova så djupt ibland så jag tror att han är död när jag tittar på honom. Jag kan dessutom peta ganska ordentligt på honom utan att han rör en min, bara för han sover så hårt. Det resulterar i att man gärna ruskar till honom lite i ren panik tillslut (jag har haft hjärtklappning x antal gånger för jag inte fått någon reaktion på flera minuter). Så jag var ju då lite orolig över att jag skulle ge honom nåt skaksyndrom. Men hon förstod min nojja och sa att det krävs ganska så mycket mer skakningar än de små ruskningar som jag gör, så jag blev lugnad igen.
Inte så kul att först tro att han är död för att minuten senare tro att man gjort en shakin´ baby.
Men som hon sa, när man är gravid så oroar man sig för allt som kan hända då o sen när dom kommer ut så får man nya saker att oroa sig för.
Så sant som det är sagt..
Men han är så charmig nu när han skrattar och ler. Han jollrar en hel del också och det verkar som om han håller på testa rösten för helt plötsligt så kan man höra som ett litet tjut. Då ligger han o jollrar, tjuter, skrattar och jollrar lite mer. Han är en sån pussgurka! =)
Kan med stolthet meddela att lilleman nu har passerat 4 kilos strecket och väger ca 4,1 kg. Dessutom har han växt ordentligt och är nu hela 55,5 cm lång! Min lilla pojke växer så fort...4 veckor har han hunnit bli också, plutten.
När vi kom in till sköterskan så rapade han jättehögt. När någon gör det så brukar man ju tycka dom är ganska ohyfsade som bara rapar sådär. Men hon tyckte han var så duktig som kunde göra såna praktrapar, det var precis så dom skulle låta!
Sköterskan tittade på honom och skulle se om han kunde följa med med blicken och tog fram en röd kloss. Först ville han inte riktigt men sedan så följde han med ordentligt och hon var imponerad av att han var så duktig vid 4-veckors ålder. Grejen är att han har hängt med och följt saker med blicken i 2 veckor säkert. Ligger han i vagnen och hör mig eller Thomas prata men inte kan se oss, så brukar han vrida huvudet åt det hållet som rösten kommer ifrån.
Han har de senaste dagarna börjat skratta mycket och le åt oss också. Och bevisade detta genom att lägga av en riktigt brakare och sedan skratta när sköterskan sa "nu får mamma mer att göra". I am not surprised..
Så det gick ganska bra där. En sak som jag var lite orolig för är det här att han kan sova så djupt ibland så jag tror att han är död när jag tittar på honom. Jag kan dessutom peta ganska ordentligt på honom utan att han rör en min, bara för han sover så hårt. Det resulterar i att man gärna ruskar till honom lite i ren panik tillslut (jag har haft hjärtklappning x antal gånger för jag inte fått någon reaktion på flera minuter). Så jag var ju då lite orolig över att jag skulle ge honom nåt skaksyndrom. Men hon förstod min nojja och sa att det krävs ganska så mycket mer skakningar än de små ruskningar som jag gör, så jag blev lugnad igen.
Inte så kul att först tro att han är död för att minuten senare tro att man gjort en shakin´ baby.
Men som hon sa, när man är gravid så oroar man sig för allt som kan hända då o sen när dom kommer ut så får man nya saker att oroa sig för.
Så sant som det är sagt..
Men han är så charmig nu när han skrattar och ler. Han jollrar en hel del också och det verkar som om han håller på testa rösten för helt plötsligt så kan man höra som ett litet tjut. Då ligger han o jollrar, tjuter, skrattar och jollrar lite mer. Han är en sån pussgurka! =)
AJAJ =(
I lördags så var hela familjen på utflykt för första gången. Vi åkte riktigt långt, ända till Frillesås, där vi hälsade på Magnus och Sara i deras hus som dom håller på bygga.
Alexander var jätteduktig och sov nästan hela vägen dit, vaknade några gånger men var ändå toksnäll.
Sen vi var där sist så hade de hunnit jättemycket på huset, de hade inte samma åsikt, men vi hade ju som sagt inte sett det på ett tag och tyckte därför att det hade hänt en hel del.
Vi hälsade på deras senaste tillskott också, lilla skeppskatten Lakrits. Så söt! Inte det minsta blyg heller för den delen.
Alex fick en väldigt fin present av Sara och Magnus, nämligen en sån där bok som man skriver i en massa saker under de första åren. Det roliga med den här boken är att den är inte superseriös utan ganska rolig.
Det var i det stora hela ett väldigt trevligt besök och dessutom blev vi bjudna på tårta =)
Efter detta så var nästa stop på vägen mormor och morfar (första besöket där!). Vi blev bjudna på thaimat vilket var väldigt gott eftersom vi inte hade ätit detta på väldigt länge. Pappa hade köpt en present till mig också, en sån där fury friend eller vad dom heter. Han visste hur mycket jag saknade mina katter och därför hade han köpt en sån katt efter att han hade sett att dom hade en sån i någon pjäs på Lorensbergsteatern. Det var snällt och jag blev väldigt glad, för det var en väldigt fin och genomtänk gest och present.
Hela dagen gick och gissa vilken galen unge som inte sov alls på hela dagen? Jo..lilleman...
Detta resulterade iofs i att mamma och pappa fick en väldigt lugn och skön natt och vaknade väldigt utvilade, men sen fortsatte lilla galenpannan att sova heeeela söndagen. Fick ruska liv i honom när det var dags att äta och då vaknade han till en liten stund bara för att somna om igen.
Av detta kan vi bara dra en slutsats; sover man så mycket så är man väldigt pigg sen igen. Och pigg blev han...men först så var det som vanligt matdags vid 3-tiden (blev ju 2 då eftersom klockan är omställd). Sedan hade lillgubben magknip så jag tror jag hade honom på magen fram till 4 eller nåt sånt eftersom det underlättar väldigt för honom. Grejen när han ligger på mage är ju att man själv inte vill somna pga den öade risken för plötslig spädbarnsdöd. Så där låg jag väl vaken 1 timme med honom på magen.
Skulle nog inte vart några problem om det inte vore så att jag frös så fruktansvärt (vi har väldigt kallt här också). Men usch vad jag frös =(
Feber hej och hå!
När jag väl fick lagt Alexander i sängen så vaknade han igen vid 5-tiden. Riktigt klarvaken. Jag var riktigt trött och mådde riktigt piss. Tänkte att jag höll på bli förkyld tills jag kände hur ont jag hade i ena bröstet och såg hur rött det var.
Jodå...mjölkstockning.
För er som inte vet vad det är så gör det ont...och man får feber...och det gör ont...och man mår inte så bra.
Lyckades få en tupplur vid halv elva tiden , men sen har det vart full rulle igen sedan 12 nånting.
Vågar man hoppas på att han kommer sova gott inatt?
Alexander var jätteduktig och sov nästan hela vägen dit, vaknade några gånger men var ändå toksnäll.
Sen vi var där sist så hade de hunnit jättemycket på huset, de hade inte samma åsikt, men vi hade ju som sagt inte sett det på ett tag och tyckte därför att det hade hänt en hel del.
Vi hälsade på deras senaste tillskott också, lilla skeppskatten Lakrits. Så söt! Inte det minsta blyg heller för den delen.
Alex fick en väldigt fin present av Sara och Magnus, nämligen en sån där bok som man skriver i en massa saker under de första åren. Det roliga med den här boken är att den är inte superseriös utan ganska rolig.
Det var i det stora hela ett väldigt trevligt besök och dessutom blev vi bjudna på tårta =)
Efter detta så var nästa stop på vägen mormor och morfar (första besöket där!). Vi blev bjudna på thaimat vilket var väldigt gott eftersom vi inte hade ätit detta på väldigt länge. Pappa hade köpt en present till mig också, en sån där fury friend eller vad dom heter. Han visste hur mycket jag saknade mina katter och därför hade han köpt en sån katt efter att han hade sett att dom hade en sån i någon pjäs på Lorensbergsteatern. Det var snällt och jag blev väldigt glad, för det var en väldigt fin och genomtänk gest och present.
Hela dagen gick och gissa vilken galen unge som inte sov alls på hela dagen? Jo..lilleman...
Detta resulterade iofs i att mamma och pappa fick en väldigt lugn och skön natt och vaknade väldigt utvilade, men sen fortsatte lilla galenpannan att sova heeeela söndagen. Fick ruska liv i honom när det var dags att äta och då vaknade han till en liten stund bara för att somna om igen.
Av detta kan vi bara dra en slutsats; sover man så mycket så är man väldigt pigg sen igen. Och pigg blev han...men först så var det som vanligt matdags vid 3-tiden (blev ju 2 då eftersom klockan är omställd). Sedan hade lillgubben magknip så jag tror jag hade honom på magen fram till 4 eller nåt sånt eftersom det underlättar väldigt för honom. Grejen när han ligger på mage är ju att man själv inte vill somna pga den öade risken för plötslig spädbarnsdöd. Så där låg jag väl vaken 1 timme med honom på magen.
Skulle nog inte vart några problem om det inte vore så att jag frös så fruktansvärt (vi har väldigt kallt här också). Men usch vad jag frös =(
Feber hej och hå!
När jag väl fick lagt Alexander i sängen så vaknade han igen vid 5-tiden. Riktigt klarvaken. Jag var riktigt trött och mådde riktigt piss. Tänkte att jag höll på bli förkyld tills jag kände hur ont jag hade i ena bröstet och såg hur rött det var.
Jodå...mjölkstockning.
För er som inte vet vad det är så gör det ont...och man får feber...och det gör ont...och man mår inte så bra.
Lyckades få en tupplur vid halv elva tiden , men sen har det vart full rulle igen sedan 12 nånting.
Vågar man hoppas på att han kommer sova gott inatt?
BVC-BESÖK
Måste bara få skryta lite, de dagar som det är möjligt.
Inatt så har jag sovit så bra eftersom lilleman också sovit bra. Vi gick och la oss vid 22 och efter lite gny så fick han lägga sig i min famn och vi somnade båda två. Senare när Thomas gick o la sig så fick Alex lägga sig i sin egna säng och sedan sov han till klockan 5! Uppe en 45 minuter för amning och blöjbyte, sedan gick vi och la oss igen och jag fick väcka honom 8.30. Det är ju inte klokte egentligen. Inatt kommer det inte bli likadant eftersom han vart megatrött hela morgonen och sussar så gott nu så.
Igår då så var vi på BVC, tidsoptimist som jag var så trodde jag att jag var ute i god tid innan vi skulle gå. Tills en liten olycka vid skötbordet hände (alla med pojkar vet vad jag pratar om). Så min finfina planering gick om intet, och jag slog rekord vad gällde promenad till BVC, vi tog det på 25 minuter =)
Väl där så fick hon tittat på naveln, och sa att hon aldrig sett en sån navel, så hennes kollega fick titta också. Denna kollega hade heller aldrig sett en navel som Alexanders, men dom tyckte iaf att den såg bra ut och trodde att den skulle åka av till helgen (haha, den åkte imorse!!) Det enda var att jag skulle hålla koll så det inte blev en rodnad eller svullnad runt. Men annars så var allt bra, han hade gått upp 240 g på 6 dagar och väger nu hela 3850 g! Det ni..det är inte illa det inte för en liten 3-veckors pojk. BVC-sköterskan tyckte att han var såå söt och med väldigt mycket hela tiden. Och det är han ju, han vill inte ligga i vagnen utan han vill sitta upp och vara med o titta på vad man gör o jollra lite o ja, vara social helt enkelt. Lilla snuttebubben =)
Igår så döpte även Thomas Alexanders lille gosedjur som han fått av sin moster
Inatt så har jag sovit så bra eftersom lilleman också sovit bra. Vi gick och la oss vid 22 och efter lite gny så fick han lägga sig i min famn och vi somnade båda två. Senare när Thomas gick o la sig så fick Alex lägga sig i sin egna säng och sedan sov han till klockan 5! Uppe en 45 minuter för amning och blöjbyte, sedan gick vi och la oss igen och jag fick väcka honom 8.30. Det är ju inte klokte egentligen. Inatt kommer det inte bli likadant eftersom han vart megatrött hela morgonen och sussar så gott nu så.
Igår då så var vi på BVC, tidsoptimist som jag var så trodde jag att jag var ute i god tid innan vi skulle gå. Tills en liten olycka vid skötbordet hände (alla med pojkar vet vad jag pratar om). Så min finfina planering gick om intet, och jag slog rekord vad gällde promenad till BVC, vi tog det på 25 minuter =)
Väl där så fick hon tittat på naveln, och sa att hon aldrig sett en sån navel, så hennes kollega fick titta också. Denna kollega hade heller aldrig sett en navel som Alexanders, men dom tyckte iaf att den såg bra ut och trodde att den skulle åka av till helgen (haha, den åkte imorse!!) Det enda var att jag skulle hålla koll så det inte blev en rodnad eller svullnad runt. Men annars så var allt bra, han hade gått upp 240 g på 6 dagar och väger nu hela 3850 g! Det ni..det är inte illa det inte för en liten 3-veckors pojk. BVC-sköterskan tyckte att han var såå söt och med väldigt mycket hela tiden. Och det är han ju, han vill inte ligga i vagnen utan han vill sitta upp och vara med o titta på vad man gör o jollra lite o ja, vara social helt enkelt. Lilla snuttebubben =)
Igår så döpte även Thomas Alexanders lille gosedjur som han fått av sin moster
Dompe
BAKTERIEHÄRD
Skulle jag skriva fel någonstans så skyller jag på sömnbrist, var glada att ni inte hör hur jag pratar på kvällarna =)
Igår så skulle jag och Alexander in för att äta lunch med pappa, och för att göra detta så var vi tvugna att ta oss in till den stora staden. För att komma till den stora staden var vi tvugna att åka spårvagn för första gången. Lite spännande sådär...
Att komma på vagnen gick bra, det fanns inga andra vagnar som stod där och det är ju okej. Men efter några hållplatser så börjar jag få full panik. Allvarligt, vad mycket drägg det bor här egentligen, det var alkisar som stank o folk som stog o rökte precis innan de gick på, snorungar som spottade på golvet och mycket folk som inte har sån bra koll på sina liv för att uttrycka sig så. Där står jag iaf med min barnvagn, har fått syn på en spindel som hänger över vagnen också och börjar bli livrädd för att den ska trilla ner rakt i vagnen. Så i säkert 10 minuter står jag och råstirrar på denna spindel för att försöka räkna ut vart den skulle landa och såg hur den gungade fram och tillbaka när vagnen åkte.
Flyttade på vagnen åt sidan för att undvika spindeln..
Tillslut känner jag mig som värsta överbeskyddande mamman. Jag står där och nästan hänger över vagnen, likblek i ansiktet och spanar fram och tillbaka, försöker nästan blåsa bort alla hemska bakterier som kan tänkas nudda mitt barn och är förbannad på alla människor som måste röka o supa på dagarna och sedan sätta sig på spårvagnarna. Tror bestämt också att det var någon som gjorde på sig innan vi skulle av, och det var inte lilleman i vagnen utan någon av de som druckit lite för mycket. Jag kallsvettas och känner att det inte är långt kvar innan jag svimmar.
Det måste vart en av de värsta spårvagnsfärderna i hela mitt liv, usch säger jag bara.
När vi sedan kom av så trodde jag att Alexander hade drabbats både av det ena och det andra och paniken lämnade mig inte förräns vi kom hem igen, om ens då..
Men lunchen inne i stan var trevlig iaf, Alex fick träffa pappas kompis Magnus som också var med eftersom han ändå var inne i stan, så då passade han på äta lunch med lilla familjen =)
Idag är det dags för BVC-besök och nu måste något göras åt naveln. Jag är inte äckelmagad alls, men imorse så fick jag kväljningar. Uhh..*ryser*
Igår så skulle jag och Alexander in för att äta lunch med pappa, och för att göra detta så var vi tvugna att ta oss in till den stora staden. För att komma till den stora staden var vi tvugna att åka spårvagn för första gången. Lite spännande sådär...
Att komma på vagnen gick bra, det fanns inga andra vagnar som stod där och det är ju okej. Men efter några hållplatser så börjar jag få full panik. Allvarligt, vad mycket drägg det bor här egentligen, det var alkisar som stank o folk som stog o rökte precis innan de gick på, snorungar som spottade på golvet och mycket folk som inte har sån bra koll på sina liv för att uttrycka sig så. Där står jag iaf med min barnvagn, har fått syn på en spindel som hänger över vagnen också och börjar bli livrädd för att den ska trilla ner rakt i vagnen. Så i säkert 10 minuter står jag och råstirrar på denna spindel för att försöka räkna ut vart den skulle landa och såg hur den gungade fram och tillbaka när vagnen åkte.
Flyttade på vagnen åt sidan för att undvika spindeln..
Tillslut känner jag mig som värsta överbeskyddande mamman. Jag står där och nästan hänger över vagnen, likblek i ansiktet och spanar fram och tillbaka, försöker nästan blåsa bort alla hemska bakterier som kan tänkas nudda mitt barn och är förbannad på alla människor som måste röka o supa på dagarna och sedan sätta sig på spårvagnarna. Tror bestämt också att det var någon som gjorde på sig innan vi skulle av, och det var inte lilleman i vagnen utan någon av de som druckit lite för mycket. Jag kallsvettas och känner att det inte är långt kvar innan jag svimmar.
Det måste vart en av de värsta spårvagnsfärderna i hela mitt liv, usch säger jag bara.
När vi sedan kom av så trodde jag att Alexander hade drabbats både av det ena och det andra och paniken lämnade mig inte förräns vi kom hem igen, om ens då..
Men lunchen inne i stan var trevlig iaf, Alex fick träffa pappas kompis Magnus som också var med eftersom han ändå var inne i stan, så då passade han på äta lunch med lilla familjen =)
Idag är det dags för BVC-besök och nu måste något göras åt naveln. Jag är inte äckelmagad alls, men imorse så fick jag kväljningar. Uhh..*ryser*
KONSTIG NAVEL & TRÖTTMONSTER
Igår så drog jag på mig regnstället och regnsäkrade vagnen för att ta med mig Alexander bort o hälsa på Victoria och lilla Joel. Det är ganska skoj för Joel är 7 dagar äldre än Alex och det är ju ganska skoj när man har vänner som också har barn som är jämngamla. Nu är väl Alex och Joel kanske lite för små för att kunna utbyta någon direkt vänskap, men som man säger; det ska börjas i tid!
Det var första gången jag var hemma hos dem och jag måste säga att de bor superfint! Jättemysig lägenhet verkligen och en perfekt hall att ställa vagnen i, precis som här. Måste vara jobbigt att bo någonstans där man måste lämna vagnen i ett förråd, tror inte jag skulle palla med det faktiskt. Skulle aldrig våga lämna vagnen där nere heller, vill heller ha den hemma och dessutom så är det ju ett perfekt sovställe.
Men iaf, för en gångs skull så var Alexander faktiskt vaken under större delen av besöket vilket ju var ganska trevligt. Så han var med medans jag och Victoria åt glass *mmm* och Joel hade däckat i soffan. Bad Victoria kolla på Alex navel också eftersom den fortfarande inte trillat av. Dessutom är den ganska stor, ser ut som den smält och luktar lite halvskumt. Hon höll med om att den inte såg ut att vara på topp. Ringde BVC-sköterskan igår men hon hade nog gått för dagen för det var ingen som ringde tillbaka, men jag pratade ju ändå in ett meddelande. Om inte annat så ska vi ju dit imorgon och då får jag visa upp den igen och fråga om den verkligen är normal. Har ju vart lite bekymrad över denna navel tidigare men då har jag bara hört att allt är som det ska och att den ser bra ut. Men nu ser den faktiskt inte bra ut.
När vi kom hem igen så var han fortfarande ganska vaken, vilket jag givetvis borde sett som ett ganska stort varningstecken, för vad händer runt 18-tiden? Han tokdäckar...och sover o sover o sover. Vilket innebär för mig att han kommer vakna när jag sover som bäst. Borde alltså lagt mig och vilat så fort han slocknade.
Grejen är att jag blir så satans grinig när jag bara får sova 3 timmar. För han vaknade ju givetvis till sen vid 21 och ville inte sova mer, tror inte jag somnade förräns vid 00-tiden och då kunde man räkna ut att han skulle vakna vid 3 och jag hade vart vaken sen 05.30 nånting. Och när han vaknar på natten så är han hungrig och också ganska grinig. Så vi är två griniga, envisa saker som håller på med blöjbyte (jag försöker få på den och han sprattlar som värsta spratteldockan, vilket resulterar i att vi aldrig kommer så långt men det brukar lösa sig efter ett tag). Men sen på morgonen vid 06.30-7 så vaknar vi till och jag får ätit, duschat o gjort mig iordning lite o sen är jag mig själv igen och Alex är inte heller grinig längre.
Men jag vet att när kvällen kommer så blir jag det där tröttmonstret igen om jag inte får sova, och tyvärr så är det stackars Thomas som råkar ut för det =( Men jag är ganska gullig ibland ockå..måste ändå tillägga det =) Och Alexander är ju tokgo och allting blir bättre sen om några veckor när vi får mer rutiner. Så tills dess så är det bara att bita i det sura gräset (varför säger man så egentligen?) och ändå försöka njuta av de stunder då man faktiskt är pigga och glada.
Det var första gången jag var hemma hos dem och jag måste säga att de bor superfint! Jättemysig lägenhet verkligen och en perfekt hall att ställa vagnen i, precis som här. Måste vara jobbigt att bo någonstans där man måste lämna vagnen i ett förråd, tror inte jag skulle palla med det faktiskt. Skulle aldrig våga lämna vagnen där nere heller, vill heller ha den hemma och dessutom så är det ju ett perfekt sovställe.
Men iaf, för en gångs skull så var Alexander faktiskt vaken under större delen av besöket vilket ju var ganska trevligt. Så han var med medans jag och Victoria åt glass *mmm* och Joel hade däckat i soffan. Bad Victoria kolla på Alex navel också eftersom den fortfarande inte trillat av. Dessutom är den ganska stor, ser ut som den smält och luktar lite halvskumt. Hon höll med om att den inte såg ut att vara på topp. Ringde BVC-sköterskan igår men hon hade nog gått för dagen för det var ingen som ringde tillbaka, men jag pratade ju ändå in ett meddelande. Om inte annat så ska vi ju dit imorgon och då får jag visa upp den igen och fråga om den verkligen är normal. Har ju vart lite bekymrad över denna navel tidigare men då har jag bara hört att allt är som det ska och att den ser bra ut. Men nu ser den faktiskt inte bra ut.
När vi kom hem igen så var han fortfarande ganska vaken, vilket jag givetvis borde sett som ett ganska stort varningstecken, för vad händer runt 18-tiden? Han tokdäckar...och sover o sover o sover. Vilket innebär för mig att han kommer vakna när jag sover som bäst. Borde alltså lagt mig och vilat så fort han slocknade.
Grejen är att jag blir så satans grinig när jag bara får sova 3 timmar. För han vaknade ju givetvis till sen vid 21 och ville inte sova mer, tror inte jag somnade förräns vid 00-tiden och då kunde man räkna ut att han skulle vakna vid 3 och jag hade vart vaken sen 05.30 nånting. Och när han vaknar på natten så är han hungrig och också ganska grinig. Så vi är två griniga, envisa saker som håller på med blöjbyte (jag försöker få på den och han sprattlar som värsta spratteldockan, vilket resulterar i att vi aldrig kommer så långt men det brukar lösa sig efter ett tag). Men sen på morgonen vid 06.30-7 så vaknar vi till och jag får ätit, duschat o gjort mig iordning lite o sen är jag mig själv igen och Alex är inte heller grinig längre.
Men jag vet att när kvällen kommer så blir jag det där tröttmonstret igen om jag inte får sova, och tyvärr så är det stackars Thomas som råkar ut för det =( Men jag är ganska gullig ibland ockå..måste ändå tillägga det =) Och Alexander är ju tokgo och allting blir bättre sen om några veckor när vi får mer rutiner. Så tills dess så är det bara att bita i det sura gräset (varför säger man så egentligen?) och ändå försöka njuta av de stunder då man faktiskt är pigga och glada.
MIN LILLA LATTEUNGE =)
Idag så gjorde Alexander sitt första besök i den stora staden Göteborg...genom att sova sig igenom allt =D
Nej, han var faktiskt jätteduktig får jag säga. Vi var o traskade runt lite och var vid kungsportsplatsen. Något som inte var populärt var dessa gatustenar som gjorde att vagnen guppade upp och ner fasligt mycket.
Tittade man ner i vagnen när man körde över dessa stenar så såg man ett väldigt gulligt litet skrynkligt ansikte som väldigt tydligt visade vad han tyckte =)
Väl inne i affären så sov han hela tiden, var ju tvungen att köpa mig ett par nya byxor eftersom de enda jag kan ha nu är mina träningsbyxor och att vandra runt i dessa hela tiden är väl inte direkt så skoj. Lite tråkigt bara att man måste köpa flera storlekar större än vad man är van vid. Man kan väl liiite lätt påstå att mittenområdet är något större nu än var det var innan man blev gravid och la ner allt vad träning heter...typ.
Enda gången han egentligen vaknade till var när vi var uppe på pappas kontor för en mat- och bytablöja paus. Men så fort vi kom ut i hissen igen så somnade han. För att vakna till lite mer när vi satt o fikade, men istället för att börja gråta (måste säga att det såg ut att vara nära ett tag) så låg han o stirrade på insidan av vagnen. Lilla goegubben =)
SPYFONTÄNER & SURA TANTER
Imorse så vaknade jag för första gången av att jag kände mig utvilad, eller nej..inte riktigt.
Imorse vaknade jag av att mina bröst ömmade så otroligt, SEN märkte jag hur utvilad jag kände mig. Att känna sig utvilad när man vaknar på morgonen och har en 2½ vecka gammal bebis brukar inte höra till vanligheterna och tankar flög runt i mitt huvud om att något hade hänt.
Snabb och panikartad titt ner i sängen där han ligger så gott o sussar så. Försöker komma på vad klockan är men kan inte riktigt se utan bara konstatera att det hade börjat ljusna ordentligt ute.
Går upp och ser på klockan, 05.57. Ungen har sovit konstant i 6 timmar utan att vakna och sover fortfarande. In och väcker honom eftersom det kanske är på tiden att han äter, och för att lätta på trycket =)
Funderar på om sömnen kan ha något att göra med mitt konstanta ammande igår...
Iaf, mat och sedan är det tydligen dags att sova IGEN, fast det går sådär eftersom han har lite magknip, och det förstår jag. Klart man får ont i magen om man inte ätit på 6 timmar och sedan äter. Även fast han inte åt så mycket.
Så blir han hungrig igen efter 15 minuter men eftersom jag inte orkar gå upp så tänker jag att jag kan amma honom i sängen. Och åt gjorde han, aptiten hade kommit igång ordentligt.
MEN...eftersom han nu äter på tok för mycket så dröjer det inte länge förrän hela jag, utan att överdriva, blir totalt nerspydd (lyckades iaf rädda det mesta av sängen). Jag hade bebisspya precis överallt. Upp och bort till skötbordet, konstatera att nappen var glömd så in i sovrummet igen. På vägen från sovrummet så spyr han igen. Nu rinner det bebisspya ner för ryggen på mig. Mmmm..härligt ;) Tycker mest synd om lillkillen som spyr, måste vara jobbigt för stackarn.
En dusch och några timmar senare så är det dags att gå till affären. När man var gravid så var alla trevliga, eller de flesta var iaf trevliga och log mot en och tittade så där trevligt.
Kommer man med en barnvagn så har de flesta ingen respekt alls.
Alla dessa trevliga leenden är utbytta mot nästan hatiska blickar för man tar plats där de ska gå med sin kundvagn, man går inte fort nog och är du någonstans i en gång så kan du ge dig attan på att där kommer en pensionär eller medelålders tant med sin vagn och bara SKA förbi. Det är ju trots allt din plikt att akta på barnvagnen verkar det som.
Men dom får väl gå där o vara griniga då. Det är inte mitt problem att deras liv verkar så tråkiga så de måste se ner så på andra, speciellt på folk som försöker få ut sina barn lite.
Jag har ju trots allt världens goaste lille unge och ett leende från honom får mig att glömma allt som är jobbigt och det enda jag tänker på är hur lycklig jag är.
Imorse vaknade jag av att mina bröst ömmade så otroligt, SEN märkte jag hur utvilad jag kände mig. Att känna sig utvilad när man vaknar på morgonen och har en 2½ vecka gammal bebis brukar inte höra till vanligheterna och tankar flög runt i mitt huvud om att något hade hänt.
Snabb och panikartad titt ner i sängen där han ligger så gott o sussar så. Försöker komma på vad klockan är men kan inte riktigt se utan bara konstatera att det hade börjat ljusna ordentligt ute.
Går upp och ser på klockan, 05.57. Ungen har sovit konstant i 6 timmar utan att vakna och sover fortfarande. In och väcker honom eftersom det kanske är på tiden att han äter, och för att lätta på trycket =)
Funderar på om sömnen kan ha något att göra med mitt konstanta ammande igår...
Iaf, mat och sedan är det tydligen dags att sova IGEN, fast det går sådär eftersom han har lite magknip, och det förstår jag. Klart man får ont i magen om man inte ätit på 6 timmar och sedan äter. Även fast han inte åt så mycket.
Så blir han hungrig igen efter 15 minuter men eftersom jag inte orkar gå upp så tänker jag att jag kan amma honom i sängen. Och åt gjorde han, aptiten hade kommit igång ordentligt.
MEN...eftersom han nu äter på tok för mycket så dröjer det inte länge förrän hela jag, utan att överdriva, blir totalt nerspydd (lyckades iaf rädda det mesta av sängen). Jag hade bebisspya precis överallt. Upp och bort till skötbordet, konstatera att nappen var glömd så in i sovrummet igen. På vägen från sovrummet så spyr han igen. Nu rinner det bebisspya ner för ryggen på mig. Mmmm..härligt ;) Tycker mest synd om lillkillen som spyr, måste vara jobbigt för stackarn.
En dusch och några timmar senare så är det dags att gå till affären. När man var gravid så var alla trevliga, eller de flesta var iaf trevliga och log mot en och tittade så där trevligt.
Kommer man med en barnvagn så har de flesta ingen respekt alls.
Alla dessa trevliga leenden är utbytta mot nästan hatiska blickar för man tar plats där de ska gå med sin kundvagn, man går inte fort nog och är du någonstans i en gång så kan du ge dig attan på att där kommer en pensionär eller medelålders tant med sin vagn och bara SKA förbi. Det är ju trots allt din plikt att akta på barnvagnen verkar det som.
Men dom får väl gå där o vara griniga då. Det är inte mitt problem att deras liv verkar så tråkiga så de måste se ner så på andra, speciellt på folk som försöker få ut sina barn lite.
Jag har ju trots allt världens goaste lille unge och ett leende från honom får mig att glömma allt som är jobbigt och det enda jag tänker på är hur lycklig jag är.
AMNINGSHYSTERI
Igår så var vi hos BVC och allt gick jättebra, jättebra tills vi kom in på rummet och började prata...typ.
Sköterskan vi har sa att man brukar säga att en viktökning på minst 100 g i veckan är okej, och Alexander hade ökat med 170 g vilket jag tyckte var ganska bra. Men hon tyckte jag skulle amma oftare för att öka produktionen...
Öka produktionen??!
Jag är ju redan som en mjölkossa ju, han äter med sina mellanrum som han anser är lagom och han äter tills han är mätt. VARFÖR ska jag då behöva producera mer när han inte ens orkar äta klart det som finns i brösten?
Nu kanske hon inte menade det på nåt dåligt sätt, men när man som nybliven mamma får höra något sånt så sticker det till i samvetet och man börjar fundera på om man svälter sitt barn?
Iaf, man är ju som sagt ganska mottaglig för påverkningar när man är i den här situationen, så idag har jag ammat som en galning. Om inte varje timme så varannan.
RESULTAT:
* Jag har panik över att jag har för lite mjölk
* Mina bröst ömmar
* Mina bröst är just nu sinade, finns knappt en droppe kvar så jag hoppas han inte blir hungrig på ett tag
* Han har spytt en hel del
* Han har spytt ännu mer
* Jag har drabbats av amningsstress och mår piss
SUMMA SUMMARUM:
Jag skiter i att amma så ofta, varför tvinga i stackarn mat? Så länge han går upp och följer sin viktkurva fint så tänker jag följa hans kurva.
Så det så.
Sköterskan vi har sa att man brukar säga att en viktökning på minst 100 g i veckan är okej, och Alexander hade ökat med 170 g vilket jag tyckte var ganska bra. Men hon tyckte jag skulle amma oftare för att öka produktionen...
Öka produktionen??!
Jag är ju redan som en mjölkossa ju, han äter med sina mellanrum som han anser är lagom och han äter tills han är mätt. VARFÖR ska jag då behöva producera mer när han inte ens orkar äta klart det som finns i brösten?
Nu kanske hon inte menade det på nåt dåligt sätt, men när man som nybliven mamma får höra något sånt så sticker det till i samvetet och man börjar fundera på om man svälter sitt barn?
Iaf, man är ju som sagt ganska mottaglig för påverkningar när man är i den här situationen, så idag har jag ammat som en galning. Om inte varje timme så varannan.
RESULTAT:
* Jag har panik över att jag har för lite mjölk
* Mina bröst ömmar
* Mina bröst är just nu sinade, finns knappt en droppe kvar så jag hoppas han inte blir hungrig på ett tag
* Han har spytt en hel del
* Han har spytt ännu mer
* Jag har drabbats av amningsstress och mår piss
SUMMA SUMMARUM:
Jag skiter i att amma så ofta, varför tvinga i stackarn mat? Så länge han går upp och följer sin viktkurva fint så tänker jag följa hans kurva.
Så det så.
SÅ TRÖTT SÅ JAG STUPAR
Min son..är pigg...väldigt pigg.
Han har vart en ängel när det gäller sovandet ända sen han föddes, men inatt..ojoj...
Det är inte att han skriker, för det gör han inte och det är väldigt skönt. Men han gnyr väldigt mycket, ger man honom nappen så funkar den tills han slumrar till och den trillar ut, för när den trillar ut så vaknar han och börjar gny igen.
Försökte allt inatt, såg till så han var mätt, torr, magen funkade som den skulle och han somnade på liggandes på mage på min mage under natten när vi satt och tittade på Jerry Springer. Men så fort jag la ner honom i sängen så började han gny. Försökte lägga honom brevid mig i våran säng, men det hjälpte föga.
Fick honom tillslut att somna om någon timme, men sedan var det full action från 06.30 imorse. Först nu för ca 20 minuter sedan somnade han "ordentligt" i sin vagn.
Men för att ta reda på vad gnället kommer ifrån så har vi nu börjat köra uteslutningsmetoden. Så igår så var det slut på kolsyrat vatten, det har iofs inte vart några problem innan och jag har bara druckit ett litet glas, men sånt kan ju komma senare och jag har hört att kolsyra kan ge bubblor i magen, så det går tokbort.
Sedan så åt vi chiligryta igår och jag misstänker att detta kanske inte heller var världens smartaste drag kanske..
Men han är ju så go den lille rackaren, nu ligger han iaf o sussar i vagnen och ler titt som tätt. Kanske drömmer han något eller så kör det helt enkelt runt i magen, men jag tror nog att han drömmer om något roligt =)
Han har vart en ängel när det gäller sovandet ända sen han föddes, men inatt..ojoj...
Det är inte att han skriker, för det gör han inte och det är väldigt skönt. Men han gnyr väldigt mycket, ger man honom nappen så funkar den tills han slumrar till och den trillar ut, för när den trillar ut så vaknar han och börjar gny igen.
Försökte allt inatt, såg till så han var mätt, torr, magen funkade som den skulle och han somnade på liggandes på mage på min mage under natten när vi satt och tittade på Jerry Springer. Men så fort jag la ner honom i sängen så började han gny. Försökte lägga honom brevid mig i våran säng, men det hjälpte föga.
Fick honom tillslut att somna om någon timme, men sedan var det full action från 06.30 imorse. Först nu för ca 20 minuter sedan somnade han "ordentligt" i sin vagn.
Men för att ta reda på vad gnället kommer ifrån så har vi nu börjat köra uteslutningsmetoden. Så igår så var det slut på kolsyrat vatten, det har iofs inte vart några problem innan och jag har bara druckit ett litet glas, men sånt kan ju komma senare och jag har hört att kolsyra kan ge bubblor i magen, så det går tokbort.
Sedan så åt vi chiligryta igår och jag misstänker att detta kanske inte heller var världens smartaste drag kanske..
Men han är ju så go den lille rackaren, nu ligger han iaf o sussar i vagnen och ler titt som tätt. Kanske drömmer han något eller så kör det helt enkelt runt i magen, men jag tror nog att han drömmer om något roligt =)
FÖLJANDE DAGARNA PÅ BB...
Resten av dagarna på BB flöt änna på. För varje dag så blev jag mer och mer uttråkad eftersom det inte direkt fanns något att göra. Får ju ändå säga att det var grymt skönt att ha ett enkelrum där man var själv o kunde traska runt lite hur som helst. Men ändå...sååå fruktansvärt tråkigt.
Rummet bestod av en säng och ett sånt där sjukhus bord som man kan dra som man vill. En plastbytta att lägga lillen i och ett skötbord. Dessutom hade jag egen toalett och det var skönt att slippa springa ut varje gång man skulle dit. Hade faktiskt två fotöljer också..*wow*
Men ingen tv..och hade ingen lust att gå ut o sätta mig heller, man känner sig inte direkt sådär supersocial direkt efter ett snitt faktiskt. Dessutom så fanns bara 1:an, 2:an och 4:an, men 4:an var tydligen rätt kass så det var ju inte direkt så skoj det heller. Det enda man egentligen kunde se fram emot var måltiderna.
I väntan på måltiderna så brukade jag lägga Alexander i plastbyttan o traska runt på avdelningen, runt o runt o runt. En dag så var vi tom på utflykt ner till cafeét för att köpa en tidning. Hörde allt hur folk pratade om hur söt han var när de trodde jag inte hörde, sånt gör ju så man blir sådär megastolt =)
Ville helst skriva ut mig på fredagen, 2 dagar efter att han hade kommit. Men personalen tyckte inte det, för läkaren gick det tydligen bra, men personalen tyckte att jag iaf borde stanna en dag till...så då gjorde jag det. Stannade i min tristess och mitt ammande. Jag längtade hem så otroligt mycket. Att få sitta i soffan med lillen och så sova i min egna säng tillsammans med Thomas...åh vad jag saknade allt sånt...
Jo..läkaren pratade jag också med eftersom jag ville veta vad det var som egentligen hade hänt när det blev akutsnitt. Jag var ju som sagt rätt borta, eller väldigt borta, så jag hängde ju aldrig med vad som hände, och det gjorde ju inte Thomas heller.
Men hon förklarade iaf att efter jag hade fått epiduralen så hade CTG kurvan blivit dålig, Alexanders hjärta hade börjat slå väldigt konstigt och barnmorskan hade blivit orolig. Så då hade doktorn kommit in på rummet för att ta ett prov från hans huvud för att se hur han mådde. Trots många försök så lyckades hon aldrig så en annan läkare kom som lyckades efter kanske tredje försöket. Anledningen till att det blev akut, som jag fick det förklarat för mig, var att han hade någon gas i blodet som var på tok för hög, gränsen går vid 4,2 och hans värde var 10,6. Därför var de tvugna att snabbt få ut honom eftersom han inte skulle klarat så mycket mer. Men när han väl kommit ut och de tagit prov från navelsträngsblodet så hade de konstaterat att han mådde bra, och därför hade vi sluppit neontalen. Vilket ju var en riktigt stor lättnad!
Under dagarna på BB så träffade vi även doktorn som tyckte Alexander var ett riktigt charmtroll. Barnmorskan som var med sa att hon hade blivit riktigt chockad över att läkaren berömt honom så mycket eftersom han träffar många barn, så hon menade att Alex verkade ha imponerat. Själv märkte jag att läkaren gillade när han gjorde sina boxar slag, eftersom han sa att det var en liten boxare och skrattade =) Då blir man ju OCKSÅ stolt (säg nån gång man inte blir det över sitt nyfödda barn?) Han höll med om att Alexander kunde fixera blicken rätt bra och sa att det antagligen hade att göra med att jag gått över, så han var liksom med redan från början.
På lördagen så fick jag iaf åka hem, och att komma hem var så supernajs så ni anar inte =)
En väldigt hungrig liten gosse...
Rummet bestod av en säng och ett sånt där sjukhus bord som man kan dra som man vill. En plastbytta att lägga lillen i och ett skötbord. Dessutom hade jag egen toalett och det var skönt att slippa springa ut varje gång man skulle dit. Hade faktiskt två fotöljer också..*wow*
Men ingen tv..och hade ingen lust att gå ut o sätta mig heller, man känner sig inte direkt sådär supersocial direkt efter ett snitt faktiskt. Dessutom så fanns bara 1:an, 2:an och 4:an, men 4:an var tydligen rätt kass så det var ju inte direkt så skoj det heller. Det enda man egentligen kunde se fram emot var måltiderna.
I väntan på måltiderna så brukade jag lägga Alexander i plastbyttan o traska runt på avdelningen, runt o runt o runt. En dag så var vi tom på utflykt ner till cafeét för att köpa en tidning. Hörde allt hur folk pratade om hur söt han var när de trodde jag inte hörde, sånt gör ju så man blir sådär megastolt =)
Ville helst skriva ut mig på fredagen, 2 dagar efter att han hade kommit. Men personalen tyckte inte det, för läkaren gick det tydligen bra, men personalen tyckte att jag iaf borde stanna en dag till...så då gjorde jag det. Stannade i min tristess och mitt ammande. Jag längtade hem så otroligt mycket. Att få sitta i soffan med lillen och så sova i min egna säng tillsammans med Thomas...åh vad jag saknade allt sånt...
Jo..läkaren pratade jag också med eftersom jag ville veta vad det var som egentligen hade hänt när det blev akutsnitt. Jag var ju som sagt rätt borta, eller väldigt borta, så jag hängde ju aldrig med vad som hände, och det gjorde ju inte Thomas heller.
Men hon förklarade iaf att efter jag hade fått epiduralen så hade CTG kurvan blivit dålig, Alexanders hjärta hade börjat slå väldigt konstigt och barnmorskan hade blivit orolig. Så då hade doktorn kommit in på rummet för att ta ett prov från hans huvud för att se hur han mådde. Trots många försök så lyckades hon aldrig så en annan läkare kom som lyckades efter kanske tredje försöket. Anledningen till att det blev akut, som jag fick det förklarat för mig, var att han hade någon gas i blodet som var på tok för hög, gränsen går vid 4,2 och hans värde var 10,6. Därför var de tvugna att snabbt få ut honom eftersom han inte skulle klarat så mycket mer. Men när han väl kommit ut och de tagit prov från navelsträngsblodet så hade de konstaterat att han mådde bra, och därför hade vi sluppit neontalen. Vilket ju var en riktigt stor lättnad!
Under dagarna på BB så träffade vi även doktorn som tyckte Alexander var ett riktigt charmtroll. Barnmorskan som var med sa att hon hade blivit riktigt chockad över att läkaren berömt honom så mycket eftersom han träffar många barn, så hon menade att Alex verkade ha imponerat. Själv märkte jag att läkaren gillade när han gjorde sina boxar slag, eftersom han sa att det var en liten boxare och skrattade =) Då blir man ju OCKSÅ stolt (säg nån gång man inte blir det över sitt nyfödda barn?) Han höll med om att Alexander kunde fixera blicken rätt bra och sa att det antagligen hade att göra med att jag gått över, så han var liksom med redan från början.
På lördagen så fick jag iaf åka hem, och att komma hem var så supernajs så ni anar inte =)
En väldigt hungrig liten gosse...
FÖRSTA DAGEN PÅ BB - DEL 2
Framåt eftermiddagen så var det personalbyte igen och jag fick en helt underbar barnmorska. Väldigt rolig människa som sa ungefär vad hon tyckte men på ett sätt så man inte tog illa vid sig utan bara småskrattade lite istället.
Hon tyckte iaf att jag hade druckit bra när jag frågade, och hon sa att genom min frågan hade jag avslöjat mig själv på att jag var dålig på att dricka för hon skulle bara tyckt jag var jätteduktig annars eller nåt sånt. =)
Så frågade hon om jag hade vart uppe något men det hade jag inte eftersom jag tyckt de sa att jag var tvungen att ta det lugnt, men hon höll inte med. Så jag bestämde mig för att gå och ta en dusch...och det var då, just då när jag ställde mig upp på mina ben som jag insåg att morfinet hade släppt och att ett snitt gör, för att undvika alla svordomar jag vill ta till, väldigt ont.
Så bort till duschen med mycket möda och stort besvär, kan säga att det var skönt att ta en dusch, men samtidigt var det för jävligt. Ont gjorde det och jag kunde knappt röra mig. Barnmorskan hjälpte mig tillbaka till sängen och såg till så jag fick tagit mina smärtstillande, som jag nu då insåg att jag faktiskt behövde. Senare så åkte Thomas tillbaka hem för att dona o ha sig inför våran hemkomst och jag o lillen försökte aktivera oss. Aktiveringen var iofs inte så svår eftersom den mest bestod av att amma, amma och amma ännu mer. Men jag hann faktiskt läsa tidningen lite emellan också, eller ja, det var väl mer samtidigt som jag ammade =)
Natten var lite krånglig, jag ville gärna inte lägga ner honom i plastbyttan eftersom det var lite halvsvårt att ta sig upp. Varje gång jag rörde på mig så brändes det och smärtade som attan i snittet och bara att vända sig i sängen var ett sjufasligt meck. Så jag hade honom i sängen, dels för han var så go och sedan så underlättade det amningen också. Något som verkligen störde mig var katetern och nålen jag hade i handen. Skönt iaf att jag hade blivit av med den jag hade i armen tidigare (jag var väldigt ihärdig i min argumentation tidigare under dagen då jag faktiskt inte ansåg det nödvändigt med två nålinfarter). Efter att jag vart uppe o bytt blöjan under mycket skrik o sparkandes (världens undergång varje gång han hamnade på skötbordet) så var jag inne o tvättade händerna när en barnmorska kom in och tyckte att det var skoj att se mig uppe. Jag beklagade mig över den sat..hm..över katetern och hon tyckte att den kunde gå bort eftersom jag ändå var uppe så mycket på benen. Vilken befrielse det var att bli av med den. Passade även på att fråga om hon inte kunde ta bort nålen i handen också eftersom den var i vägen för mig..och givetvis tog hon bort den också =)
Nu var jag både kateter- och nålfri, morgonen var räddad! =)
Hon tyckte iaf att jag hade druckit bra när jag frågade, och hon sa att genom min frågan hade jag avslöjat mig själv på att jag var dålig på att dricka för hon skulle bara tyckt jag var jätteduktig annars eller nåt sånt. =)
Så frågade hon om jag hade vart uppe något men det hade jag inte eftersom jag tyckt de sa att jag var tvungen att ta det lugnt, men hon höll inte med. Så jag bestämde mig för att gå och ta en dusch...och det var då, just då när jag ställde mig upp på mina ben som jag insåg att morfinet hade släppt och att ett snitt gör, för att undvika alla svordomar jag vill ta till, väldigt ont.
Så bort till duschen med mycket möda och stort besvär, kan säga att det var skönt att ta en dusch, men samtidigt var det för jävligt. Ont gjorde det och jag kunde knappt röra mig. Barnmorskan hjälpte mig tillbaka till sängen och såg till så jag fick tagit mina smärtstillande, som jag nu då insåg att jag faktiskt behövde. Senare så åkte Thomas tillbaka hem för att dona o ha sig inför våran hemkomst och jag o lillen försökte aktivera oss. Aktiveringen var iofs inte så svår eftersom den mest bestod av att amma, amma och amma ännu mer. Men jag hann faktiskt läsa tidningen lite emellan också, eller ja, det var väl mer samtidigt som jag ammade =)
Natten var lite krånglig, jag ville gärna inte lägga ner honom i plastbyttan eftersom det var lite halvsvårt att ta sig upp. Varje gång jag rörde på mig så brändes det och smärtade som attan i snittet och bara att vända sig i sängen var ett sjufasligt meck. Så jag hade honom i sängen, dels för han var så go och sedan så underlättade det amningen också. Något som verkligen störde mig var katetern och nålen jag hade i handen. Skönt iaf att jag hade blivit av med den jag hade i armen tidigare (jag var väldigt ihärdig i min argumentation tidigare under dagen då jag faktiskt inte ansåg det nödvändigt med två nålinfarter). Efter att jag vart uppe o bytt blöjan under mycket skrik o sparkandes (världens undergång varje gång han hamnade på skötbordet) så var jag inne o tvättade händerna när en barnmorska kom in och tyckte att det var skoj att se mig uppe. Jag beklagade mig över den sat..hm..över katetern och hon tyckte att den kunde gå bort eftersom jag ändå var uppe så mycket på benen. Vilken befrielse det var att bli av med den. Passade även på att fråga om hon inte kunde ta bort nålen i handen också eftersom den var i vägen för mig..och givetvis tog hon bort den också =)
Nu var jag både kateter- och nålfri, morgonen var räddad! =)
FÖRSTA DAGEN PÅ BB-DEL 1
Fortsättning från förra inlägget som handlade om tiden på förlossningen...
Efter operationen så blev vi körda till uppvaket för att invänta känselns återkomst i min kropp. Det är en ganska speciell känsla av att inte kunna röra sina ben får jag säga; äckligt på samma gång som det är ganska häftigt, fast häftigt var det ju bara för jag visste att känseln skulle komma tillbaka. Annars hade jag antaligen haft full panik.
Medans vi låg där uppe så gick Thomas o ringde lite samtal, det är ju ganska obilgatoriskt när man precis fått barn att göra såna samtal, samt att skicka massor av sms också för den delen. Lillkillen låg fortfarande på min mage o snuttade och efter ett tag så kunde jag röra mina fötter och smågunga lite på benen och det räckte för att vi skulle få komma ner på avdelningen, specialbb =)
Rummet vi hamnade på kändes först ganska kallt och opersonligt. Det var egentligen meningen att Thomas skulle sova där (klockan var nu runt halv sju på morgonen) men efter att han inspekterat besökssängen så kom han fram till att den inte var vidare bekväm. Så vi kom fram till att det bästa vore om en av oss iaf var ordentligt utvilad under dagen när Alexander skulle vakna till lite mer, så det var bättre att han åkte hem o sov en stund. Fast vi hade missbedömt vår käre son en aning..
När barn föds så säger de att första dygnet så vill barnet ha råmjölken som kommer från brösten och sedan så sover dom gott i flera timmar, men i detta fallet så var det pang på rödbetan från första stund! Eftersom han legat i magen så länge så var hans reserver ganska tomma och därför var han konstant hungrig. En bra grej med det var ju att amningen kom igång på stört, vad som inte var bra var min stackars sömn (hade ju sovit 2½ h på 2½ dygn ungefär och haft det lite småtufft).
Efter några minuter så kom en barnmorska in på rummet som sa att jag skulle få smärtstillande och sånt, jag ansåg inte att detta var nödvändigt eftersom jag inte kände ett jota i snittet. Förklaringen till varför jag mådde så bra hette visst morfin och bedövning, vilket jag hade fått rätt gott om. Men eftersom man var i det tillståndet man var så kände man
"jaja, hon kan väl få tro att jag kommer få ont då.."
Thomas åkte hem för att sova och jag var kvar och beundrade mästerverket som var konstant hungrig. Det fanns precis ingenting att göra på rummet, men jag brydde mig inte eftersom jag var så upptagen av Alexander. Tänk vad en liten människan kan göra!
När klockan var halv nio nånting så undrade jag ifall det inte var dags för frukost snart, jag kände mig rätt så hungrig. Personalen kom in och verkade ganska förvånad över att jag redan var hungrig, de flesta var ganska slut efter ett sånt snitt och ville ingenting. Hon tyckte att jag borde vänta med att äta eftersom jag kunde bli ganska illamående sen när narkosen skulle släppa. Inombords blev jag ganska besviken, för jag var faktiskt hungrig! Det var jättelängesen jag hade ätit och jag mådde ju bra. Men eftersom man är som man är så blev det
"-Jo men om du tycker att jag ska vänta med att äta så kan jag ju vänta till lunch, för det är ju ganska dumt om jag ligger här och spyr bara för att jag åt för tidigt. Dessutom har jag aldrig gjort nåt sånt här förut och du vet nog bäst ändå"
Jag menade inte ett ord av detta, jag ville bara ha frukost.
Fast dricka fick jag göra däremot, blev lite bannad över att jag drack dåligt (hade kateter så inget gick att dölja..), så varje gång de kom in så fick jag höra att jag skulle dricka mer o mer o mer. O jag drack o drack o drack och lillkillen åt och åt och åt.
Vid halv elva tiden så kom kökspersonalen in med 2 smörgåsar (mitt hjärta gjorde gjädjevolter) för hon hade hört att jag var lite hungrig. Hon undrade också om jag behövde hjälp med att lägga ner Alexander i plastkorgen. Jag blev alldeles tårögd när hon frågade, hon kom in med mat till mig för hon hörde att jag var hungrig, dessutom erbjöd hon sig att hjälpa mig att ta hand om honom. Och hon jobbade "bara" i köket typ.
Jag sa att jag inte behövde någon hjälp, kändes inte som någon större idé att lägga honom längre bort eftersom jag ännu inte kunde stå på benen och han skulle äta hela tiden. Men jag tackade henne jättemycket för hjälpen hon erbjudit.
Iaf, första måltiden efter förlossningen och jag satt redan och åt själv samtidigt som jag ammade. Kom fram till att han inte gillar paprika eftersom så fort jag närmade mig med paprikamackan så började han skrika, när jag tog bort den så var han lugn igen. Konstig unge..
Sen kom lunchen in och jag blev glad =) (fortfarande hungrig). Personalen var ganska förvånade över hur pigg jag var och de sa att de aldrig sett någon vara så pigg som mig någonsin efter ett kejsarsnitt och en sådan förlossning. Visste inte riktigt vad jag skulle svara..men sa tack ändå. Blev bannad igen för att jag drack dåligt *sucka*
Sedan kom min älskling tillbaka, lite mer utvilad än mig, men det var skönt för han hade hand om Alexander ett tag medans jag läste tidningen o bara gottade mig. Sköterskorna var helt förtjusta i lillkillen och sa hela tiden hur fin han var (man blev ju stolt som en tupp varje gång men försökte behärska sig lite). Grejen var att han hade så fasligt mycket hår, tom polisonger. Manligt hårfäste och sedan så tittade han jättemycket också men sina stora, charmerande ögon.
Thomas och jag tyckte det verkade som han redan började fixera blicken, men vi tänkte att det kan inte vara så...det är nog bara vi som är stolta och tycker att han gör väldigt snabba framsteg. Även att han redan verkade ganska stark i nacken när vi höll honom över axeln, men återigen..det var säkert bara inbillning.
Efter operationen så blev vi körda till uppvaket för att invänta känselns återkomst i min kropp. Det är en ganska speciell känsla av att inte kunna röra sina ben får jag säga; äckligt på samma gång som det är ganska häftigt, fast häftigt var det ju bara för jag visste att känseln skulle komma tillbaka. Annars hade jag antaligen haft full panik.
Medans vi låg där uppe så gick Thomas o ringde lite samtal, det är ju ganska obilgatoriskt när man precis fått barn att göra såna samtal, samt att skicka massor av sms också för den delen. Lillkillen låg fortfarande på min mage o snuttade och efter ett tag så kunde jag röra mina fötter och smågunga lite på benen och det räckte för att vi skulle få komma ner på avdelningen, specialbb =)
Rummet vi hamnade på kändes först ganska kallt och opersonligt. Det var egentligen meningen att Thomas skulle sova där (klockan var nu runt halv sju på morgonen) men efter att han inspekterat besökssängen så kom han fram till att den inte var vidare bekväm. Så vi kom fram till att det bästa vore om en av oss iaf var ordentligt utvilad under dagen när Alexander skulle vakna till lite mer, så det var bättre att han åkte hem o sov en stund. Fast vi hade missbedömt vår käre son en aning..
När barn föds så säger de att första dygnet så vill barnet ha råmjölken som kommer från brösten och sedan så sover dom gott i flera timmar, men i detta fallet så var det pang på rödbetan från första stund! Eftersom han legat i magen så länge så var hans reserver ganska tomma och därför var han konstant hungrig. En bra grej med det var ju att amningen kom igång på stört, vad som inte var bra var min stackars sömn (hade ju sovit 2½ h på 2½ dygn ungefär och haft det lite småtufft).
Efter några minuter så kom en barnmorska in på rummet som sa att jag skulle få smärtstillande och sånt, jag ansåg inte att detta var nödvändigt eftersom jag inte kände ett jota i snittet. Förklaringen till varför jag mådde så bra hette visst morfin och bedövning, vilket jag hade fått rätt gott om. Men eftersom man var i det tillståndet man var så kände man
"jaja, hon kan väl få tro att jag kommer få ont då.."
Thomas åkte hem för att sova och jag var kvar och beundrade mästerverket som var konstant hungrig. Det fanns precis ingenting att göra på rummet, men jag brydde mig inte eftersom jag var så upptagen av Alexander. Tänk vad en liten människan kan göra!
När klockan var halv nio nånting så undrade jag ifall det inte var dags för frukost snart, jag kände mig rätt så hungrig. Personalen kom in och verkade ganska förvånad över att jag redan var hungrig, de flesta var ganska slut efter ett sånt snitt och ville ingenting. Hon tyckte att jag borde vänta med att äta eftersom jag kunde bli ganska illamående sen när narkosen skulle släppa. Inombords blev jag ganska besviken, för jag var faktiskt hungrig! Det var jättelängesen jag hade ätit och jag mådde ju bra. Men eftersom man är som man är så blev det
"-Jo men om du tycker att jag ska vänta med att äta så kan jag ju vänta till lunch, för det är ju ganska dumt om jag ligger här och spyr bara för att jag åt för tidigt. Dessutom har jag aldrig gjort nåt sånt här förut och du vet nog bäst ändå"
Jag menade inte ett ord av detta, jag ville bara ha frukost.
Fast dricka fick jag göra däremot, blev lite bannad över att jag drack dåligt (hade kateter så inget gick att dölja..), så varje gång de kom in så fick jag höra att jag skulle dricka mer o mer o mer. O jag drack o drack o drack och lillkillen åt och åt och åt.
Vid halv elva tiden så kom kökspersonalen in med 2 smörgåsar (mitt hjärta gjorde gjädjevolter) för hon hade hört att jag var lite hungrig. Hon undrade också om jag behövde hjälp med att lägga ner Alexander i plastkorgen. Jag blev alldeles tårögd när hon frågade, hon kom in med mat till mig för hon hörde att jag var hungrig, dessutom erbjöd hon sig att hjälpa mig att ta hand om honom. Och hon jobbade "bara" i köket typ.
Jag sa att jag inte behövde någon hjälp, kändes inte som någon större idé att lägga honom längre bort eftersom jag ännu inte kunde stå på benen och han skulle äta hela tiden. Men jag tackade henne jättemycket för hjälpen hon erbjudit.
Iaf, första måltiden efter förlossningen och jag satt redan och åt själv samtidigt som jag ammade. Kom fram till att han inte gillar paprika eftersom så fort jag närmade mig med paprikamackan så började han skrika, när jag tog bort den så var han lugn igen. Konstig unge..
Sen kom lunchen in och jag blev glad =) (fortfarande hungrig). Personalen var ganska förvånade över hur pigg jag var och de sa att de aldrig sett någon vara så pigg som mig någonsin efter ett kejsarsnitt och en sådan förlossning. Visste inte riktigt vad jag skulle svara..men sa tack ändå. Blev bannad igen för att jag drack dåligt *sucka*
Sedan kom min älskling tillbaka, lite mer utvilad än mig, men det var skönt för han hade hand om Alexander ett tag medans jag läste tidningen o bara gottade mig. Sköterskorna var helt förtjusta i lillkillen och sa hela tiden hur fin han var (man blev ju stolt som en tupp varje gång men försökte behärska sig lite). Grejen var att han hade så fasligt mycket hår, tom polisonger. Manligt hårfäste och sedan så tittade han jättemycket också men sina stora, charmerande ögon.
Thomas och jag tyckte det verkade som han redan började fixera blicken, men vi tänkte att det kan inte vara så...det är nog bara vi som är stolta och tycker att han gör väldigt snabba framsteg. Även att han redan verkade ganska stark i nacken när vi höll honom över axeln, men återigen..det var säkert bara inbillning.
EN LITEN BEBIS ÄR FÖDD
Ja, så kom han då äntligen ut efter 17 dagar.
Tänkte återberätta det jag kommer ihåg från den...um..ja..från förlossningen =)
Måste varna för att det kan bli lite känsligt och starkt för den som nu är känslig och äckelmagad av sig
Allt startade tisdagen den 30/9. Det var en morgon och klockan var 8 och vi var hänvisade till väntrummet på specialförlossningen. Varför vi hamnade på specialförlossningen berodde på att jag hade för lite fostervatten och var tvungen att bli igångsatt. Hade dessutom gått 16 dagar över tiden och det skulle inte hålla så mycket längre.
Vi satt och väntade ett bra tag innan en barnmorska kom och visade oss in i ett rum där hon tog ett CTG, när hon kände på magen så tyckte hon det kändes som om huvudet inte alls var fixerat. Hm..okej tänkte jag och fick halvt om halvt panik. Senare visade det sig att huvudet visst var jättefixerat...
CTG-kurvan såg jättebra ut och jag hade inga värkar *surprise*. Ut till väntrummet igen där vi satt fram tills klockan blev ca 11.40. Anledningen till denna långa väntan var att de inte hade några rum lediga, men så blev det då ett ledigt som vi fick.
Eftersom fostervattensmängden var så liten så fick förlossningen inte dra ut allt för länge på tiden, och därför hade de beslutat sig för att sätta en sk ballongkateter. Det är som en urinkateter ungefär som de för upp vid livmodertappen för att vidga ut den och på så sätt förhoppningsvis få igång värkarna.
Trots att jag hade gått 16 dagar över tiden så var min livmodertapp bara lite mjuk och den var 3 cm (ungefär som hos någon som inte är gravid), så den skulle bort plus att jag då skulle öppna mig 3 cm, och detta märkte man genom att ballongen skulle ramla ut.
Så började timmarna att gå och från att inte haft några värkar alls så tog det 15 minuter (11.45-12.00) för dem att sätta igång ordentligt. När klockan tillslut hade slagit 15.15 ungefär så hade livmodertappen nästan utplånats och jag hade öppnat mig ca 2½ cm, vilket inte alls var så dåligt. Men nu gjorde värkarna rejält ont, och eftersom jag inte ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning) så fick jag lustgas och sterila kvaddlar.
För er som inte vet vad sterila kvaddlar är så kan jag berätta det; Det är sterilt vatten som sprutas in under huden för att blockera nervtrådarna som för med sig smärta, detta är ingen långsiktig bedövning utan håller kanske bara 1-2 timmar. De sticker i ländryggen på 4 ställen och jag kan säga att det kändes en del..
Så fortsatte timmarna att gå och värkarna tilltog och gjorde mer ont. Senare på em (timmarna bara springer iväg när man har ont) så gjorde en till kontroll och barnmorskan tyckte det var konstigt att ballongen ännu inte hade åkt ut eftersom det var så nära. Hon ville gärna dra den men doktorn hade sagt att jag skulle ha den tills den trillade ut eller i max 10 timmar. Så jag fick vandra omkring för att försöka hjälpa den på traven, men inget hände. Fick även en ny omgång sterila kvaddlar. Gjorde mer ont denna gången.
21:45 var det dags att dra katetern eftersom ingenting hade hänt. Eller ja, allt såg ut som det hade gjort tidigare ungefär. Öppen nästan 3 cm och livmodertappen nästan utplånad. Därför hade de bestämt att de skulle göra en sk hinnsvepning. Det är då de gör hål på fosterhinnan för att fostervattnet ska rinna ut och därgenom få igång värkarna ytterligare. Detta gjorde...väldigt ont kan jag säga och lustgasen var mina absolut bästa vän. Hade även fått höjt dosen från 50/50 lustgas,syrgas till 75/25, dvs steg 2 av 3.
Men för att värkarna skulle komma igång så var det viktigt att jag var uppe och rörde på mig. Så jag fick in en gåstol som jag kunde hänga över och jag kan säga att jag var så trött så jag höll på somna och svimma stående. Så där gick jag i några timmar, några steg fram, några bak, några åt sidan, vicka på höfterna, andas lustgas vid värk. Thomas fick hjälpa mig så jag fick i mig något att dricka, man blir väldigt törstig av lustgas och dans med gåstol.
När några timmar hade gått och klockan var 1 på natten nånting så hade värkarna avtagit väldigt mycket och doktorn hade sagt att jag skulle få värkstimulerande dropp eftersom detta inte var så bra, att värkarna avtog alltså.
Så jag fick dropp och värkarna satte igång med 5 minuters mellanrum. Det gjorde mer och mer ont och jag skulle få omgång 3 av sterila kvaddlar. Denna gången gjorde det så satans ont så jag bara låg och grät och skakade samtidigt som värkarna faktiskt gjorde pissigt ont.
Här börjar det bli lite suddigt.
Som sagt, värkarna blev mer intensiva och tryckte på och jag vet att jag låg med masken för munnen och skrek i den för varje värk. Jag visste inte var jag var (tror jag drömde om bilkörning på landet och när jag fick en värk så tutade jag fast det i själva verket var jag som låg och skrek av smärta) Har även något minne av att jag började spy en del pga smärtan och lustgasen. Tillslut så sa barnmorskan att hon måste öka på droppet och för att hon ska kunna göra det så behövde jag en epidural för jag skulle aldrig klara av det annars. Vid det här laget hade jag så ont så jag sa till henne att göra vad som helst bara det försvann.
Narkosläkaren kom ner från vanliga BB (tror han skyndade sig lite extra eftersom jag hade så ont) och jag tror vi pratade en del och sedan så fick jag med en del möda krypa ihop så han kunde lägga den i ryggen.
När detta väl var gjort så kändes det som om jag svävade på små moln och jag var så lycklig (läs hög). Helt plötsligt kom det in lite folk och läkare som skulle ta prov från bebisens huvud, jag hängde inte riktigt med utan var fascinerad utav CTG kurvan där jag såg mina värkar och kunde konstatera att jag inte kände något.
Läkaren såg bekymrad ut och kunde inte få något prov, så då kom det en annan läkare och jag tyckte han fick tagit provet jättefort, men enligt Thomas så lyckades han på tredje försöket.
De skrapar alltså bebisens huvud för att få ett litet blodprov.
Direkt när doktorn fått sitt prov så kommer han fram till mig där jag ligger alldeles hög och lycklig
"-Ja du Kerstin, det här ser inte så bra ut så vi måste faktiskt göra ett akut snitt på dig NU"
Härefter går allt fruktansvärt fort. Narkosläkaren är kvar och kommer in och pratar om hur bedövningen ska ske. Jag vet att jag surrar om att jag vill vara nedsövd, men han tycker jag ska få en lokalbedövning eftersom det är mycket enklare och bättre för mig. Efter en del diskussion och efter att han LOVAT att jag inte kommer känna något mer än lite obehag men ingen smärta (han lovade flera gånger...hög som sagt..) så går jag med på att få en lokabedövning.
Någon sätter på mig en mössa samtidigt som jag körs ut och in i operationssalen som ligger i rummet brevid. Lite dimmigt hör jag narkosläkaren fråga läkaren som ska göra snittet om han hinner lägga en lokalbedövning på mig, och läkaren svarar att det ska han nog hinna. Här börjar jag bli lite skakis, var det verkligen så bråttom?
Nu händer verkligen allt på en gång.
Jag blir böjd på så narkosläkaren kan lägga bedövningen, dom lägger över mig på en annan säng samtidigt som mina armar sträcks ut, det sätts nålar lite varstans, skynket kommer upp, någon sätter en syrgasgrej i min näsa, hatten kommer på igen, någon kör runt med en tuss på mig och frågar om det är kallt. Kan mitt i allt detta helt plötsligt konstatera att jag inte känner ett piss från armhålorna och neråt.
Thomas hade fått på sig operationskläder men fick gå ut igen eftersom sköterskorna tyckte att han såg så blek ut, stackarn. Så bakom skärmen så står narkosläkaren och pratar med mig hela tiden och vips så hör jag hur något skriker.
En sköterska visar snabbt upp världens underbaraste, slibbigaste och blodigaste barn framför mina ögon och han är bara så underbar. De tar snabbt in honom i rummet brevid där en massa andra människor väntar (inte nog med att det var säkert 10 pers bara hos mig). Jag möter Thomas blick som är alldeles tårögd och mina ögon bara rinner av glädjetårar. En sköterska kommer fram och torkar mina tårar eftersom jag tillslut inte kan se någonting alls.
Thomas kommer in i rummet med lillkillen och jag...nej det går inte att beskriva känslorna vid ett sådant tillfälle, det finns verkligen inga ord som räcker till för hur stort det är.
Fast sen börjar det bli suddigt och det känns som om jag inte får någon luft alls och jag känner hur jag är på väg att svimma. Ligger o är ganska dimmig och glad för att jag inte ser vad dom håller på med. Råkar titta åt vänster och ser hur allt speglas i glasdörrarna. Väljer att titta bort.
Efter att jag är ihopsydd så kommer de in igen med lillkillen och lägger honom vid mitt bröst.
Trots att allt gjorde väldigt ont och blev lite halvdramatiskt så skulle jag inte tveka en sekund över att behöva göra om det, för det är stort och fantastiskt att uppleva.
1 oktober 2008 03:59
Världens underbaraste barn är fött, våran lille Alexander
Tänkte återberätta det jag kommer ihåg från den...um..ja..från förlossningen =)
Måste varna för att det kan bli lite känsligt och starkt för den som nu är känslig och äckelmagad av sig
Allt startade tisdagen den 30/9. Det var en morgon och klockan var 8 och vi var hänvisade till väntrummet på specialförlossningen. Varför vi hamnade på specialförlossningen berodde på att jag hade för lite fostervatten och var tvungen att bli igångsatt. Hade dessutom gått 16 dagar över tiden och det skulle inte hålla så mycket längre.
Vi satt och väntade ett bra tag innan en barnmorska kom och visade oss in i ett rum där hon tog ett CTG, när hon kände på magen så tyckte hon det kändes som om huvudet inte alls var fixerat. Hm..okej tänkte jag och fick halvt om halvt panik. Senare visade det sig att huvudet visst var jättefixerat...
CTG-kurvan såg jättebra ut och jag hade inga värkar *surprise*. Ut till väntrummet igen där vi satt fram tills klockan blev ca 11.40. Anledningen till denna långa väntan var att de inte hade några rum lediga, men så blev det då ett ledigt som vi fick.
Eftersom fostervattensmängden var så liten så fick förlossningen inte dra ut allt för länge på tiden, och därför hade de beslutat sig för att sätta en sk ballongkateter. Det är som en urinkateter ungefär som de för upp vid livmodertappen för att vidga ut den och på så sätt förhoppningsvis få igång värkarna.
Trots att jag hade gått 16 dagar över tiden så var min livmodertapp bara lite mjuk och den var 3 cm (ungefär som hos någon som inte är gravid), så den skulle bort plus att jag då skulle öppna mig 3 cm, och detta märkte man genom att ballongen skulle ramla ut.
Så började timmarna att gå och från att inte haft några värkar alls så tog det 15 minuter (11.45-12.00) för dem att sätta igång ordentligt. När klockan tillslut hade slagit 15.15 ungefär så hade livmodertappen nästan utplånats och jag hade öppnat mig ca 2½ cm, vilket inte alls var så dåligt. Men nu gjorde värkarna rejält ont, och eftersom jag inte ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning) så fick jag lustgas och sterila kvaddlar.
För er som inte vet vad sterila kvaddlar är så kan jag berätta det; Det är sterilt vatten som sprutas in under huden för att blockera nervtrådarna som för med sig smärta, detta är ingen långsiktig bedövning utan håller kanske bara 1-2 timmar. De sticker i ländryggen på 4 ställen och jag kan säga att det kändes en del..
Så fortsatte timmarna att gå och värkarna tilltog och gjorde mer ont. Senare på em (timmarna bara springer iväg när man har ont) så gjorde en till kontroll och barnmorskan tyckte det var konstigt att ballongen ännu inte hade åkt ut eftersom det var så nära. Hon ville gärna dra den men doktorn hade sagt att jag skulle ha den tills den trillade ut eller i max 10 timmar. Så jag fick vandra omkring för att försöka hjälpa den på traven, men inget hände. Fick även en ny omgång sterila kvaddlar. Gjorde mer ont denna gången.
21:45 var det dags att dra katetern eftersom ingenting hade hänt. Eller ja, allt såg ut som det hade gjort tidigare ungefär. Öppen nästan 3 cm och livmodertappen nästan utplånad. Därför hade de bestämt att de skulle göra en sk hinnsvepning. Det är då de gör hål på fosterhinnan för att fostervattnet ska rinna ut och därgenom få igång värkarna ytterligare. Detta gjorde...väldigt ont kan jag säga och lustgasen var mina absolut bästa vän. Hade även fått höjt dosen från 50/50 lustgas,syrgas till 75/25, dvs steg 2 av 3.
Men för att värkarna skulle komma igång så var det viktigt att jag var uppe och rörde på mig. Så jag fick in en gåstol som jag kunde hänga över och jag kan säga att jag var så trött så jag höll på somna och svimma stående. Så där gick jag i några timmar, några steg fram, några bak, några åt sidan, vicka på höfterna, andas lustgas vid värk. Thomas fick hjälpa mig så jag fick i mig något att dricka, man blir väldigt törstig av lustgas och dans med gåstol.
När några timmar hade gått och klockan var 1 på natten nånting så hade värkarna avtagit väldigt mycket och doktorn hade sagt att jag skulle få värkstimulerande dropp eftersom detta inte var så bra, att värkarna avtog alltså.
Så jag fick dropp och värkarna satte igång med 5 minuters mellanrum. Det gjorde mer och mer ont och jag skulle få omgång 3 av sterila kvaddlar. Denna gången gjorde det så satans ont så jag bara låg och grät och skakade samtidigt som värkarna faktiskt gjorde pissigt ont.
Här börjar det bli lite suddigt.
Som sagt, värkarna blev mer intensiva och tryckte på och jag vet att jag låg med masken för munnen och skrek i den för varje värk. Jag visste inte var jag var (tror jag drömde om bilkörning på landet och när jag fick en värk så tutade jag fast det i själva verket var jag som låg och skrek av smärta) Har även något minne av att jag började spy en del pga smärtan och lustgasen. Tillslut så sa barnmorskan att hon måste öka på droppet och för att hon ska kunna göra det så behövde jag en epidural för jag skulle aldrig klara av det annars. Vid det här laget hade jag så ont så jag sa till henne att göra vad som helst bara det försvann.
Narkosläkaren kom ner från vanliga BB (tror han skyndade sig lite extra eftersom jag hade så ont) och jag tror vi pratade en del och sedan så fick jag med en del möda krypa ihop så han kunde lägga den i ryggen.
När detta väl var gjort så kändes det som om jag svävade på små moln och jag var så lycklig (läs hög). Helt plötsligt kom det in lite folk och läkare som skulle ta prov från bebisens huvud, jag hängde inte riktigt med utan var fascinerad utav CTG kurvan där jag såg mina värkar och kunde konstatera att jag inte kände något.
Läkaren såg bekymrad ut och kunde inte få något prov, så då kom det en annan läkare och jag tyckte han fick tagit provet jättefort, men enligt Thomas så lyckades han på tredje försöket.
De skrapar alltså bebisens huvud för att få ett litet blodprov.
Direkt när doktorn fått sitt prov så kommer han fram till mig där jag ligger alldeles hög och lycklig
"-Ja du Kerstin, det här ser inte så bra ut så vi måste faktiskt göra ett akut snitt på dig NU"
Härefter går allt fruktansvärt fort. Narkosläkaren är kvar och kommer in och pratar om hur bedövningen ska ske. Jag vet att jag surrar om att jag vill vara nedsövd, men han tycker jag ska få en lokalbedövning eftersom det är mycket enklare och bättre för mig. Efter en del diskussion och efter att han LOVAT att jag inte kommer känna något mer än lite obehag men ingen smärta (han lovade flera gånger...hög som sagt..) så går jag med på att få en lokabedövning.
Någon sätter på mig en mössa samtidigt som jag körs ut och in i operationssalen som ligger i rummet brevid. Lite dimmigt hör jag narkosläkaren fråga läkaren som ska göra snittet om han hinner lägga en lokalbedövning på mig, och läkaren svarar att det ska han nog hinna. Här börjar jag bli lite skakis, var det verkligen så bråttom?
Nu händer verkligen allt på en gång.
Jag blir böjd på så narkosläkaren kan lägga bedövningen, dom lägger över mig på en annan säng samtidigt som mina armar sträcks ut, det sätts nålar lite varstans, skynket kommer upp, någon sätter en syrgasgrej i min näsa, hatten kommer på igen, någon kör runt med en tuss på mig och frågar om det är kallt. Kan mitt i allt detta helt plötsligt konstatera att jag inte känner ett piss från armhålorna och neråt.
Thomas hade fått på sig operationskläder men fick gå ut igen eftersom sköterskorna tyckte att han såg så blek ut, stackarn. Så bakom skärmen så står narkosläkaren och pratar med mig hela tiden och vips så hör jag hur något skriker.
En sköterska visar snabbt upp världens underbaraste, slibbigaste och blodigaste barn framför mina ögon och han är bara så underbar. De tar snabbt in honom i rummet brevid där en massa andra människor väntar (inte nog med att det var säkert 10 pers bara hos mig). Jag möter Thomas blick som är alldeles tårögd och mina ögon bara rinner av glädjetårar. En sköterska kommer fram och torkar mina tårar eftersom jag tillslut inte kan se någonting alls.
Thomas kommer in i rummet med lillkillen och jag...nej det går inte att beskriva känslorna vid ett sådant tillfälle, det finns verkligen inga ord som räcker till för hur stort det är.
Fast sen börjar det bli suddigt och det känns som om jag inte får någon luft alls och jag känner hur jag är på väg att svimma. Ligger o är ganska dimmig och glad för att jag inte ser vad dom håller på med. Råkar titta åt vänster och ser hur allt speglas i glasdörrarna. Väljer att titta bort.
Efter att jag är ihopsydd så kommer de in igen med lillkillen och lägger honom vid mitt bröst.
Trots att allt gjorde väldigt ont och blev lite halvdramatiskt så skulle jag inte tveka en sekund över att behöva göra om det, för det är stort och fantastiskt att uppleva.
1 oktober 2008 03:59
Världens underbaraste barn är fött, våran lille Alexander
