emoen

Gårdagens största lögn: "Det kommer bara sticka lite"

Så igår var det då dags för min stortånagel att vinka hejdå och adjöss..

En halvtimma innan det lilla ingreppet så svalde jag snällt och fint min lugnande tablett för att den skulle få sin lilla tid på sig att verka så jag sedan inte skulle skada farbror doktorn eller få total panik.

När jag sedan blev visad in till doktorn så fick jag komma in i ett litet operationsrum. Det var som ett vanligt läkarrum typ fast istället för skrivbord så var det en massa skåp med saker i och britsen stog i mitten av rummet och hade en stor, starkt lysande tillhörande lampa.

Jag hade ju intalat mig själv dessa veckor att allt skulle gå jättebra och att jag faktiskt skulle klara av sprutorna,
SÅ ont kan det ju faktiskt inte göra? Lite får man ju ändå stå ut med och det var ganska skönt att nageln skulle åka ändå eftersom den bara orksakar besvär. Doktorn frågar en sista gång om jag verkligen vill göra detta och då börjar jag känna mig småirriterad.
Det är väl klart jag inte vill!
Men jag måste...och han håller med..

Sköterskan ställer sig brevid mig och jag börjar att...eller...ja jag gör väl något försök till att hålla min andning jämn. Han frågar om han ska säga till när han sätter första sprutan och jag säger att jag inte vet, så då tyckte han det kanske var bäst att inget säga.

Sprutorna skulle han sätta om ni tänker er strax nedanför och mellan stortån och tån brevid samt en på sidan. Detta för att alla nerver skulle bedövas.
Han börjar med den som ska vara strax nedanför mellan tårna men ja...då gick det ju som det gick. (behöver jag tillägga att den lugnande inte hjälpte ett piss?)

- Jag slutar andas och sköterskan står och påminner mig samtidigt som hon tar min hand (biiiig mistake).
- Mitt vänstra ben (med den friska nageln) börjar krampa och lyfter sig några cm från bordet
- Jag börjar skrika och tårarna flödar samtidigt som jag kommer in i ett slags krampliknande tillstånd
- Mina händer krampar så hårt så sköterskan skulle fått bända upp mina händer för att komma loss
- Jag börjar hyperventilera och svarar inte när dom pratar med mig av den enkla anledningen att jag inte kan

För att ursäkta mina svordomar, men det gjorde så in i helvetes jävla skitont!  Det kändes ungefär som om någon tryckt ner en sån där stor spik rakt mellan tårna på mig och smärtan tog aldrig slut, den blev bara värre och värre. Och då var inte ens nålen kvar i utan hade försvunnit för ett bra tag sedan.
I bakgrunden hörde jag att läkaren lät lite panikslagen när han sa
 "Jag ska inte sticka dig mer nu, vi låter det vara, jag ska inte sticka dig mer, okej?"
Då blev jag ännu mer irriterad eftersom jag tyckte han bara kunde göra klart det, jag skulle ju förhoppningsvis svimma så då skulle det ju inte vara några problem (genialisk logik haha)
Sedan sa han något i stil med att jag verkligen hade en stark fobi
Efter detta att det kanske var bäst att han gick ut från rummet :)

Efter ett tag kom han tillbaka igen och sa att han nu inser att jag måste vara nedsövd för att detta ska fungera, och nageln måste ju bort. Däremot så vet han inte vad det är för fel på min nagel för han har aldrig sett något liknande (varför får jag alltid höra detta?) och han skulle ringa runt till folk o fråga och förklara situationen. Han är ändå snäll, farbror doktorn. Många skulle kanske bara sagt att jag var löjlig och barnslig o borde skärpa mig (jag bad om ursäkt flera gånger, men jag kunde inte kontrollera det som hände)

Så fick jag gå hem med en halvt bedövad tå och en nagel som fortfarande satt kvar