emoen

Igår så ringde barnmorskan tillbaka, men hänvisade mig till förlossningen istället. (undrar ni varför så läs föregående inlägg..) På förlossningen så visste dom inte riktigt varför det var så här, mycket möjligt att det var förlossningsarbetet som så sakta började sätta igång (vilket jag fortfarandet tvivlar på eftersom jag kommer gå över) och hon sa att det iofs var lite tidigt men hon visste inte. Så hon sa till mig att vila några timmar för att se om det blev något bättre.

Jag kan ju säga att det här med att boa och läkare inte riktigt går ihop..så mellan att jag vilade så var jag nere i tvättstugan..men bara litegrann..sådär...
Fast det kanske var lite dumt eftersom de högg till som attan i magen när vi var där nere, och sedan när vi kom upp och jag faktiskt la mig på soffan ett bra tag, så fick jag kraftiga värkar som var någorlunda regelbudna var 10e minut i nästan en timma..men sen blev det bättre och det jämnades ut under kvällen för att sedan avta. Ringde tillbaka till förlossningen som sa att jag inte behöver komma in för undersökning så länge jag kan sova ordentligt utan att det gör ont. Men om det där att det gör ont när jag går fortsätter så måste jag till läkaren eftersom det inte är normalt att ha det så, iaf inte så ont som jag får.

Tänkte åka till läkaren idag, men eftersom katterna ska avlivas så vill jag vara hemma med dem.
Försöker att inte tänka på att det är idag.
Usch..jag har bävat inför denna dagen. Thomas är också jätteledsen men vad ska vi göra?
Det kommer bli många långa dagar av gråt nu (har redan vart det också). När vi är där hos veterinären så kommer jag bryta ihop totalt. Jag vill inte tänka på hur det kommer att kännas, hemskt givetvis. Men det går ändå inte att sätta ord på det. Mina små bebisar..Thomas erbjöd sig att åka själv eftersom han vet hur svårt det är för mig, men jag tycker det känns fel, jag vill vara där, hos dem.

Jag önskar att den här dagen inte fanns, jag önskar verkligen att den inte fanns.