emoen

Igår så hände en väldigt skojsig sak på Åhléns.
Jag och Alexander hade en mellan landning på väg till sjukhuset för lite matning o sånt.

När jag kom in i skötrummet så satt där två mammor med lite större barn, och en mamma med en liten bebis precis som Alexander.

J-Jag
AM-Andra Mamman med lilla bebisen

"J - Hur gammal är han?
AM - Sju veckor på dagen.
J - Men det är ju min också!
AM - Första oktober?
J - Jajjemän!
*lite småfnitter från dom andra mammorna*
AM - Vilket sjukhus? Jag var på Östra.
J - Jo men det var jag också ju.
AM - Fast jag var ju på specförlossningen då..
J - Men det var jag också
*alla börjar skratta litegranna*
J - Vilken tid föddes han?
AM - 2 minuter över 4
J - *skrattar* Min lille föddes 03.59"

Sedan så pratar vi lite mer allmänt om vikte, längd o rum på bb och såna saker. När Alex spydde ner mig *surprise..NOT* så var det bara ett igenkännande nickande "Spybebis?" typ..ja..det kan man väl säga lite lätt...
Men det var verkligen ett sammanträffande, samma dag, samma förlossning och bara 3 minuters skillnad mellan dem! Tänk vilken liten stad ändå haha.

Efter mycket om och men så kom jag o Alex fram till sjukhuset. Det är inte lätt när västtrafik fortfarande har dom gamla vagnarna där det är svårt att få upp vagnen om inte omöjligt. Och eftersom jag är en sån turmänniska så hade dom satt in två såna vagnar efter varandra, så det var bara att traska bort till bussen och hoppas på det bästa, att det inte skulle vara fullsmockat. Men vi fick plats, kom i tid och jag hann gå på toaletten innan (!). Toan på Åhléns var trasig..inte förvånad.

Innan jag fick träffa läkaren så fick jag träffa en barnmorska som tog lite prover. Givetvis så satte charmören Alexander igång som vanligt och flörtade. Det lilla sneda leendet och sedan det tokcharmiga skrattet och dom glittrande ögonen =) Jag börjar nästan bli orolig inför framtiden, med tanke på att han är en sån casanova redan nu.

Det var skönt att träffa doktorn o få prata, det var ju han som beslutade om snittet och som gjorde det också, så han kunde svara korrekt på mina frågor.
Det som hade hänt var att ctg-kurvan som sagt blivit dålig och provet hade visat att Alex hade problem där inne i magen. Det var ungefär som mjölksyra, hans ämnesomsättning var på högvarv men han kunde inte få energi från någonting och det betydde ungefär att hans krafter sinade ganska fort. Doktorn sa att han hade sett högre värden, men att det ändå var väldigt allvarligt.
 Så frågade jag om det var ett akutsnitt eller ett urakut snitt. Han hade lite svårt att svara på det och det hamnade väl någonstans mittemellan. Han sa att han bedömde det inte som ett "larmsnitt" , då han trycker på en knapp och alla läkare kommer springandes.
Eftersom det hade vart på natten så sa han att han hade ringt till läkarna istället och förklarat läget så alla hade klart för sig vad de skulle göra när de kom till operationen så han inte behövde förklara det då. Utan alla hade det klart för sig och kunde sätta igång på en gång. Han hade också bedömt att dom skulle hinna med en lokalbedövning på mig istället för att jag skulle bli sövd. Han hade övervägt för och nackdelar och eftersom det är ganska farligt som gravid att bli sövd så hade han tagit det beslutet att jag skulle få lokalbedövning.
 Något som gjorde mig lite orolig var en grej han sa, jag hängde ju inte med så mycket av vad som hände utan jag vet att Alex var dålig och proverna hade vart bra o så.
Men..dom hade inte vart bra ju, hans prover. Eller ja..doktorn sa att han var förvånad över hur pigg Alexander ändå hade vart när han kom ut, och hur fort han hade återhämtat sig. Det verkade som om doktorn hade räknat med att vi skulle hamnat på neoavdelningen. (medicinsk avdelning för nyfödda som är dåliga).
Proverna hade vart dåliga, men inte så dåliga så vi behövde läggas in på neo.
På ett sätt så känner jag nu att jag är glad att jag var så jädra hög från allt dom hade proppat i mig, och jag tycker synd om Thomas som inte ens hade testat lustgasen. Han var ju mitt i alltihop! Jag svävade runt på mina moln o fattade ingenting.

Jag passade också på att fråga när jag fick lov att börja träna igen, eftersom många fått till sig att det är 3 månader som är gränsen innan man får sätta igång. Doktorn blev nästan lite arg och frågade vilka det var som sagt det? Men det var ju läkare o barnmorskor.
Ne..enligt honom så ska man sätta igång efter 6 veckor för man måste hålla igång kroppen!
Så jag får börja träna igen, han sa att jag kanske inte behöver göra hårda bukpass eller punktträna magen, men jag får, SKA, börja träna igen..*woho*

Som lovat igår..eller halvlovat iaf, så kommer här ett kort på Alex och Melih från öppna förskolan. Melih är bebisen till vänster och Alex ligger till höger.