emoen

Igår så var vi ju då på BVC, slog återigen rekord när det gäller tiden att gå dit. Varför kanske man frågar sig? Och det finns ett väldigt enkelt svar på detta; Jag är en obotlig tidsoptimist som tror jag har all tid i världen vilket gör att jag ibland inte alls har all tid i världen utan ganska lite tid.

Men vi kom dit i god tid ändå (hade hela 5 minuter kvar!). När jag tagit av mig mina skor och lyft upp lillgalningen så kom en av sköterskorna på MVC fram och berömde honom för han såg så nyfiken ut. Han får så stora ögon när han ser något nytt intressant som han ska studera och det kan se ganska roligt ut. Givetvis blir man ju stolt när man får beröm för sin söta son hehe.

Så vandrade vi in och satte oss i soffan, dom var lite sena men det gjorde ingenting. Där inne så var det 2 barn som höll på leka, ganska högljutt så Alex blev lite störd av ljudet men var ändå fruktansvärt intresserad och nyfiken över vad de höll på med. Grät en skvätt bara för att sedan titta på dem igen.

De som vart där innan oss kom ut igen och mamman tittade på Alexander och tyckte han var så söt och nyfiken =) Så frågade hon om han var nyfödd varav jag sa att han då var 6 veckor. Hon tyckte att han var så liten och att man såg att han var en pojke för han hade såna drag, och att han var så fin. Då smälter ju hjärtat ännu mer på en, man blir så stolt så man blåser upp sig på riktigt och vet liksom inte vart man ska ta vägen.

Så blev det våran tur och jag lyckades avvärja en kissattack, hade redan drabbats av en tidigare under dagen så jag slängde över blöjan lite snyggt och lyckades undvika en katastrof. Imponerande.
Bad sköterskan kolla på naveln eftersom den fortfarande inte läkt ihop ordentligt. Så hon tog nåt svart gojs och gojsade på för att vävnaden inuti skulle dö och trilla av (låter väldigt äckligt). Det såg ganska coolt ut, som en liten silverkula inuti naveln typ.
När jag sedan la honom på vågen så fick sköterskan ett väldigt chockat uttryck i ansiktet. Anledningen? Han hade gått upp över 600 gram på 2 veckor (väger nu runt 4800 g). Hej o hå amning liksom, känns som jag inte gjort något annat. Så nu tänker jag återigen inte känna panik över detta utan lugnt o sansat faktiskt vänta 3 timmar emellan utan att känna att jordens undergång är på g o såna saker.
Jo..det kändes ju när hon sa för några gånger sedan att jag skulle amma oftare. Men nu funkar det bättre faktiskt med 3 timmar. Han äter bättre också. Och lite hade han växt, så nu är lilleman hela 56 cm lång! Min stora pojke..

Sedan så fick vi komma in och träffa farbror Doktorn. Han var så rolig den här doktorn, jättetrevlig, men så rolig. Hela tiden så sa han "Heeeeeej....Alexander....Heeeeeeeej"  och han hade en väldigt ljus röst och pratade lite halvtyst. Alex glodde ganska mycket på honom, när han inte var upptagen med att råstirra på lamporna som är hans nya favorithobby. Men han tyckte om doktorn för han låg och skrattade under undersökningen, och det var allt liiite kittligt under fötterna =)

Allt var iaf bra med Alexander, inga problem alls. Nästa gång som vi ska dit så ska vi få information om vaccination o såna saker. Måste ändå säga att jag är lite splittrad i det här med vaccination, givetvis ska han ha det, men man har ju ändå hört en del om barn som fått en del grejer efter sprutorna. Och då blir man ju lite nervig att någonting ska hända.

Man har så mycket att oroa sig för när man fått barn så det är egentligen ett under att man fungerar..