emoen

Ja, så kom han då äntligen ut efter 17 dagar.
Tänkte återberätta det jag kommer ihåg från den...um..ja..från förlossningen =)

Måste varna för att det kan bli lite känsligt och starkt för den som nu är känslig och äckelmagad av sig


Allt startade tisdagen den 30/9. Det var en morgon och klockan var 8 och vi var hänvisade till väntrummet på specialförlossningen. Varför vi hamnade på specialförlossningen berodde på att jag hade för lite fostervatten och var tvungen att bli igångsatt. Hade dessutom gått 16 dagar över tiden och det skulle inte hålla så mycket längre.

Vi satt och väntade ett bra tag innan en barnmorska kom och visade oss in i ett rum där hon tog ett CTG, när hon kände på magen så tyckte hon det kändes som om huvudet inte alls var fixerat. Hm..okej tänkte jag och fick halvt om halvt panik. Senare visade det sig att huvudet visst var jättefixerat...
CTG-kurvan såg jättebra ut och jag hade inga värkar *surprise*. Ut till väntrummet igen där vi satt fram tills klockan blev ca 11.40. Anledningen till denna långa väntan var att de inte hade några rum lediga, men så blev det då ett ledigt som vi fick.

Eftersom fostervattensmängden var så liten så fick förlossningen inte dra ut allt för länge på tiden, och därför hade de beslutat sig för att sätta en sk ballongkateter. Det är som en urinkateter ungefär som de för upp vid livmodertappen för att vidga ut den och på så sätt förhoppningsvis få igång värkarna.
Trots att jag hade gått 16 dagar över tiden så var min livmodertapp bara lite mjuk och den var 3 cm (ungefär som hos någon som inte är gravid), så den skulle bort plus att jag då skulle öppna mig 3 cm, och detta märkte man genom att ballongen skulle ramla ut.

Så började timmarna att gå och från att inte haft några värkar alls så tog det 15 minuter (11.45-12.00) för dem att sätta igång ordentligt. När klockan tillslut hade slagit 15.15 ungefär så hade livmodertappen nästan utplånats och jag hade öppnat mig ca 2½ cm, vilket inte alls var så dåligt.  Men nu gjorde värkarna rejält ont, och eftersom jag inte ville ha någon epidural (ryggmärgsbedövning) så fick jag lustgas och sterila kvaddlar.
För er som inte vet vad sterila kvaddlar är så kan jag berätta det; Det är sterilt vatten som sprutas in under huden för att blockera nervtrådarna som för med sig smärta, detta är ingen långsiktig bedövning utan håller kanske bara 1-2 timmar. De sticker i ländryggen på 4 ställen och jag kan säga att det kändes en del..

Så fortsatte timmarna att gå och värkarna tilltog och gjorde mer ont. Senare på em (timmarna bara springer iväg när man har ont) så gjorde en till kontroll och barnmorskan tyckte det var konstigt att ballongen ännu inte hade åkt ut eftersom det var så nära. Hon ville gärna dra den men doktorn hade sagt att jag skulle ha den tills den trillade ut eller i max 10 timmar. Så jag fick vandra omkring för att försöka hjälpa den på traven, men inget hände. Fick även en ny omgång sterila kvaddlar. Gjorde mer ont denna gången.

21:45 var det dags att dra katetern eftersom ingenting hade hänt. Eller ja, allt såg ut som det hade gjort tidigare ungefär. Öppen nästan 3 cm och livmodertappen nästan utplånad. Därför hade de bestämt att de skulle göra en sk hinnsvepning. Det är då de gör hål på fosterhinnan för att fostervattnet ska rinna ut och därgenom få igång värkarna ytterligare. Detta gjorde...väldigt ont kan jag säga och lustgasen var mina absolut bästa vän. Hade även fått höjt dosen från 50/50 lustgas,syrgas till 75/25, dvs steg 2 av 3.
Men för att värkarna skulle komma igång så var det viktigt att jag var uppe och rörde på mig. Så jag fick in en gåstol som jag kunde hänga över och jag kan säga att jag var så trött så jag höll på somna och svimma stående. Så där gick jag i några timmar, några steg fram, några bak, några åt sidan, vicka på höfterna, andas lustgas vid värk. Thomas fick hjälpa mig så jag fick i mig något att dricka, man blir väldigt törstig av lustgas och dans med gåstol.

När några timmar hade gått och klockan var 1 på natten nånting så hade värkarna avtagit väldigt mycket och doktorn hade sagt att jag skulle få värkstimulerande dropp eftersom detta inte var så bra, att värkarna avtog alltså.
Så jag fick dropp och värkarna satte igång med 5 minuters mellanrum. Det gjorde mer och mer ont och jag skulle få omgång 3 av sterila kvaddlar. Denna gången gjorde det så satans ont så jag bara låg och grät och skakade samtidigt som värkarna faktiskt gjorde pissigt ont.

Här börjar det bli lite suddigt.

Som sagt, värkarna blev mer intensiva och tryckte på och jag vet att jag låg med masken för munnen och skrek i den för varje värk. Jag visste inte var jag var (tror jag drömde om bilkörning på landet och när jag fick en värk så tutade jag fast det i själva verket var jag som låg och skrek av smärta) Har även något minne av att jag började spy en del pga smärtan och lustgasen. Tillslut så sa barnmorskan att hon måste öka på droppet och för att hon ska kunna göra det så behövde jag en epidural för jag skulle aldrig klara av det annars. Vid det här laget hade jag så ont så jag sa till henne att göra vad som helst bara det försvann.

Narkosläkaren kom ner från vanliga BB (tror han skyndade sig lite extra eftersom jag hade så ont) och jag tror vi pratade en del och sedan så fick jag med en del möda krypa ihop så han kunde lägga den i ryggen.
När detta väl var gjort så kändes det som om jag svävade på små moln och jag var så lycklig (läs hög). Helt plötsligt kom det in lite folk och läkare som skulle ta prov från bebisens huvud, jag hängde inte riktigt med utan var fascinerad utav CTG kurvan där jag såg mina värkar och kunde konstatera att jag inte kände något.
Läkaren såg bekymrad ut och kunde inte få något prov, så då kom det en annan läkare och jag tyckte han fick tagit provet jättefort, men enligt Thomas så lyckades han på tredje försöket.
De skrapar alltså bebisens huvud för att få ett litet blodprov.

Direkt när doktorn fått sitt prov så kommer han fram till mig där jag ligger alldeles hög och lycklig
"-Ja du Kerstin, det här ser inte så bra ut så vi måste faktiskt göra ett akut snitt på dig NU"

Härefter går allt fruktansvärt fort. Narkosläkaren är kvar och kommer in och pratar om hur bedövningen ska ske. Jag vet att jag surrar om att jag vill vara nedsövd, men han tycker jag ska få en lokalbedövning eftersom det är mycket enklare och bättre för mig. Efter en del diskussion och efter att han LOVAT att jag inte kommer känna något mer än lite obehag men ingen smärta (han lovade flera gånger...hög som sagt..) så går jag med på att få en lokabedövning.

Någon sätter på mig en mössa samtidigt som jag körs ut och in i operationssalen som ligger i rummet brevid. Lite dimmigt hör jag narkosläkaren fråga läkaren som ska göra snittet om han hinner lägga en lokalbedövning på mig, och läkaren svarar att det ska han nog hinna. Här börjar jag bli lite skakis, var det verkligen så bråttom?

Nu händer verkligen allt på en gång.

Jag blir böjd på så narkosläkaren kan lägga bedövningen, dom lägger över mig på en annan säng samtidigt som mina armar sträcks ut, det sätts nålar lite varstans, skynket kommer upp, någon sätter en syrgasgrej i min näsa, hatten kommer på igen, någon kör runt med en tuss på mig och frågar om det är kallt. Kan mitt i allt detta helt plötsligt konstatera att jag inte känner ett piss från armhålorna och neråt.
Thomas hade fått på sig operationskläder men fick gå ut igen eftersom sköterskorna tyckte att han såg så blek ut, stackarn. Så bakom skärmen så står narkosläkaren och pratar med mig hela tiden och vips så hör jag hur något skriker.
En sköterska visar snabbt upp världens underbaraste, slibbigaste och blodigaste barn framför mina ögon och han är bara så underbar. De tar snabbt in honom i rummet brevid där en massa andra människor väntar (inte nog med att det var säkert 10 pers bara hos mig). Jag möter Thomas blick som är alldeles tårögd och mina ögon bara rinner av glädjetårar. En sköterska kommer fram och torkar mina tårar eftersom jag tillslut inte kan se någonting alls.

Thomas kommer in i rummet med lillkillen och jag...nej det går inte att beskriva känslorna vid ett sådant tillfälle, det finns verkligen inga ord som räcker till för hur stort det är.
Fast sen börjar det bli suddigt och det känns som om jag inte får någon luft alls och jag känner hur jag är på väg att svimma. Ligger o är ganska dimmig och glad för att jag inte ser vad dom håller på med. Råkar titta åt vänster och ser hur allt speglas i glasdörrarna. Väljer att titta bort.

Efter att jag är ihopsydd så kommer de in igen med lillkillen och lägger honom vid mitt bröst.
Trots att allt gjorde väldigt ont och blev lite halvdramatiskt så skulle jag inte tveka en sekund över att behöva göra om det, för det är stort och fantastiskt att uppleva.

1 oktober 2008 03:59
Världens underbaraste barn är fött, våran lille Alexander