emoen

Resten av dagarna på BB flöt änna på. För varje dag så blev jag mer och mer uttråkad eftersom det inte direkt fanns något att göra. Får ju ändå säga att det var grymt skönt att ha ett enkelrum där man var själv o kunde traska runt lite hur som helst. Men ändå...sååå fruktansvärt tråkigt.

Rummet bestod av en säng och ett sånt där sjukhus bord som man kan dra som man vill. En plastbytta att lägga lillen i och ett skötbord. Dessutom hade jag egen toalett och det var skönt att slippa springa ut varje gång man skulle dit. Hade faktiskt två fotöljer också..*wow*
Men ingen tv..och hade ingen lust att gå ut o sätta mig heller, man känner sig inte direkt sådär supersocial direkt efter ett snitt faktiskt. Dessutom så fanns bara 1:an, 2:an och 4:an, men 4:an var tydligen rätt kass så det var ju inte direkt så skoj det heller. Det enda man egentligen kunde se fram emot var måltiderna.
I väntan på måltiderna så brukade jag lägga Alexander i plastbyttan o traska runt på avdelningen, runt o runt o runt. En dag så var vi tom på utflykt ner till cafeét för att köpa en tidning. Hörde allt hur folk pratade om hur söt han var när de trodde jag inte hörde, sånt gör ju så man blir sådär megastolt =)

Ville helst skriva ut mig på fredagen, 2 dagar efter att han hade kommit. Men personalen tyckte inte det, för läkaren gick det tydligen bra, men personalen tyckte att jag iaf borde stanna en dag till...så då gjorde jag det. Stannade i min tristess och mitt ammande. Jag längtade hem så otroligt mycket. Att få sitta i soffan med lillen och så sova i min egna säng tillsammans med Thomas...åh vad jag saknade allt sånt...

Jo..läkaren pratade jag också med eftersom jag ville veta vad det var som egentligen hade hänt när det blev akutsnitt. Jag var ju som sagt rätt borta, eller väldigt borta, så jag hängde ju aldrig med vad som hände, och det gjorde ju inte Thomas heller.
Men hon förklarade iaf att efter jag hade fått epiduralen så hade CTG kurvan blivit dålig, Alexanders hjärta hade börjat slå väldigt konstigt och barnmorskan hade blivit orolig. Så då hade doktorn kommit in på rummet för att ta ett prov från hans huvud för att se hur han mådde. Trots många försök så lyckades hon aldrig så en annan läkare kom som lyckades efter kanske tredje försöket. Anledningen till att det blev akut, som jag fick det förklarat för mig, var att han hade någon gas i blodet som var på tok för hög, gränsen går vid 4,2 och hans värde var 10,6. Därför var de tvugna att snabbt få ut honom eftersom han inte skulle klarat så mycket mer. Men när han väl kommit ut och de tagit prov från navelsträngsblodet så hade de konstaterat att han mådde bra, och därför hade vi sluppit neontalen. Vilket ju var en riktigt stor lättnad!

Under dagarna på BB så träffade vi även doktorn som tyckte Alexander var ett riktigt charmtroll. Barnmorskan som var med sa att hon hade blivit riktigt chockad över att läkaren berömt honom så mycket eftersom han träffar många barn, så hon menade att Alex verkade ha imponerat. Själv märkte jag att läkaren gillade när han gjorde sina boxar slag, eftersom han sa att det var en liten boxare och skrattade =) Då blir man ju OCKSÅ stolt (säg nån gång man inte blir det över sitt nyfödda barn?) Han höll med om att Alexander kunde fixera blicken rätt bra och sa att det antagligen hade att göra med att jag gått över, så han var liksom med redan från början.

På lördagen så fick jag iaf åka hem, och att komma hem var så supernajs så ni anar inte =)