emoen

Framåt eftermiddagen så var det personalbyte igen och jag fick en helt underbar barnmorska. Väldigt rolig människa som sa ungefär vad hon tyckte men på ett sätt så man inte tog illa vid sig utan bara småskrattade lite istället.
Hon tyckte iaf att jag hade druckit bra när jag frågade, och hon sa att genom min frågan hade jag avslöjat mig själv på att jag var dålig på att dricka för hon skulle bara tyckt jag var jätteduktig annars eller nåt sånt. =)
Så frågade hon om jag hade vart uppe något men det hade jag inte eftersom jag tyckt de sa att jag var tvungen att ta det lugnt, men hon höll inte med. Så jag bestämde mig för att gå och ta en dusch...och det var då, just då när jag ställde mig upp på mina ben som jag insåg att morfinet hade släppt och att ett snitt gör, för att undvika alla svordomar jag vill ta till, väldigt ont. 

Så bort till duschen med mycket möda och stort besvär, kan säga att det var skönt att ta en dusch, men samtidigt var det för jävligt. Ont gjorde det och jag kunde knappt röra mig. Barnmorskan hjälpte mig tillbaka till sängen och såg till så jag fick tagit mina smärtstillande, som jag nu då insåg att jag faktiskt behövde. Senare så åkte Thomas tillbaka hem för att dona o ha sig inför våran hemkomst och jag o lillen försökte aktivera oss. Aktiveringen var iofs inte så svår eftersom den mest bestod av att amma, amma och amma ännu mer. Men jag hann faktiskt läsa tidningen lite emellan också, eller ja, det var väl mer samtidigt som jag ammade =)

Natten var lite krånglig, jag ville gärna inte lägga ner honom i plastbyttan eftersom det var lite halvsvårt att ta sig upp. Varje gång jag rörde på mig så brändes det och smärtade som attan i snittet och bara att vända sig i sängen var ett sjufasligt meck. Så jag hade honom i sängen, dels för han var så go och sedan så underlättade det amningen också. Något som verkligen störde mig var katetern och nålen jag hade i handen. Skönt iaf att jag hade blivit av med den jag hade i armen tidigare (jag var väldigt ihärdig i min argumentation tidigare under dagen då jag faktiskt inte ansåg det nödvändigt med två nålinfarter). Efter att jag vart uppe o bytt blöjan under mycket skrik o sparkandes (världens undergång varje gång han hamnade på skötbordet) så var jag inne o tvättade händerna när en barnmorska kom in och tyckte att det var skoj att se mig uppe. Jag beklagade mig över den sat..hm..över katetern och hon tyckte att den kunde gå bort eftersom jag ändå var uppe så mycket på benen. Vilken befrielse det var att bli av med den. Passade även på att fråga om hon inte kunde ta bort nålen i handen också eftersom den var i vägen för mig..och givetvis tog hon bort den också =)

Nu var jag både kateter- och nålfri, morgonen var räddad! =)