SPYFONTÄNER & SURA TANTER
Imorse så vaknade jag för första gången av att jag kände mig utvilad, eller nej..inte riktigt.
Imorse vaknade jag av att mina bröst ömmade så otroligt, SEN märkte jag hur utvilad jag kände mig. Att känna sig utvilad när man vaknar på morgonen och har en 2½ vecka gammal bebis brukar inte höra till vanligheterna och tankar flög runt i mitt huvud om att något hade hänt.
Snabb och panikartad titt ner i sängen där han ligger så gott o sussar så. Försöker komma på vad klockan är men kan inte riktigt se utan bara konstatera att det hade börjat ljusna ordentligt ute.
Går upp och ser på klockan, 05.57. Ungen har sovit konstant i 6 timmar utan att vakna och sover fortfarande. In och väcker honom eftersom det kanske är på tiden att han äter, och för att lätta på trycket =)
Funderar på om sömnen kan ha något att göra med mitt konstanta ammande igår...
Iaf, mat och sedan är det tydligen dags att sova IGEN, fast det går sådär eftersom han har lite magknip, och det förstår jag. Klart man får ont i magen om man inte ätit på 6 timmar och sedan äter. Även fast han inte åt så mycket.
Så blir han hungrig igen efter 15 minuter men eftersom jag inte orkar gå upp så tänker jag att jag kan amma honom i sängen. Och åt gjorde han, aptiten hade kommit igång ordentligt.
MEN...eftersom han nu äter på tok för mycket så dröjer det inte länge förrän hela jag, utan att överdriva, blir totalt nerspydd (lyckades iaf rädda det mesta av sängen). Jag hade bebisspya precis överallt. Upp och bort till skötbordet, konstatera att nappen var glömd så in i sovrummet igen. På vägen från sovrummet så spyr han igen. Nu rinner det bebisspya ner för ryggen på mig. Mmmm..härligt ;) Tycker mest synd om lillkillen som spyr, måste vara jobbigt för stackarn.
En dusch och några timmar senare så är det dags att gå till affären. När man var gravid så var alla trevliga, eller de flesta var iaf trevliga och log mot en och tittade så där trevligt.
Kommer man med en barnvagn så har de flesta ingen respekt alls.
Alla dessa trevliga leenden är utbytta mot nästan hatiska blickar för man tar plats där de ska gå med sin kundvagn, man går inte fort nog och är du någonstans i en gång så kan du ge dig attan på att där kommer en pensionär eller medelålders tant med sin vagn och bara SKA förbi. Det är ju trots allt din plikt att akta på barnvagnen verkar det som.
Men dom får väl gå där o vara griniga då. Det är inte mitt problem att deras liv verkar så tråkiga så de måste se ner så på andra, speciellt på folk som försöker få ut sina barn lite.
Jag har ju trots allt världens goaste lille unge och ett leende från honom får mig att glömma allt som är jobbigt och det enda jag tänker på är hur lycklig jag är.
Imorse vaknade jag av att mina bröst ömmade så otroligt, SEN märkte jag hur utvilad jag kände mig. Att känna sig utvilad när man vaknar på morgonen och har en 2½ vecka gammal bebis brukar inte höra till vanligheterna och tankar flög runt i mitt huvud om att något hade hänt.
Snabb och panikartad titt ner i sängen där han ligger så gott o sussar så. Försöker komma på vad klockan är men kan inte riktigt se utan bara konstatera att det hade börjat ljusna ordentligt ute.
Går upp och ser på klockan, 05.57. Ungen har sovit konstant i 6 timmar utan att vakna och sover fortfarande. In och väcker honom eftersom det kanske är på tiden att han äter, och för att lätta på trycket =)
Funderar på om sömnen kan ha något att göra med mitt konstanta ammande igår...
Iaf, mat och sedan är det tydligen dags att sova IGEN, fast det går sådär eftersom han har lite magknip, och det förstår jag. Klart man får ont i magen om man inte ätit på 6 timmar och sedan äter. Även fast han inte åt så mycket.
Så blir han hungrig igen efter 15 minuter men eftersom jag inte orkar gå upp så tänker jag att jag kan amma honom i sängen. Och åt gjorde han, aptiten hade kommit igång ordentligt.
MEN...eftersom han nu äter på tok för mycket så dröjer det inte länge förrän hela jag, utan att överdriva, blir totalt nerspydd (lyckades iaf rädda det mesta av sängen). Jag hade bebisspya precis överallt. Upp och bort till skötbordet, konstatera att nappen var glömd så in i sovrummet igen. På vägen från sovrummet så spyr han igen. Nu rinner det bebisspya ner för ryggen på mig. Mmmm..härligt ;) Tycker mest synd om lillkillen som spyr, måste vara jobbigt för stackarn.
En dusch och några timmar senare så är det dags att gå till affären. När man var gravid så var alla trevliga, eller de flesta var iaf trevliga och log mot en och tittade så där trevligt.
Kommer man med en barnvagn så har de flesta ingen respekt alls.
Alla dessa trevliga leenden är utbytta mot nästan hatiska blickar för man tar plats där de ska gå med sin kundvagn, man går inte fort nog och är du någonstans i en gång så kan du ge dig attan på att där kommer en pensionär eller medelålders tant med sin vagn och bara SKA förbi. Det är ju trots allt din plikt att akta på barnvagnen verkar det som.
Men dom får väl gå där o vara griniga då. Det är inte mitt problem att deras liv verkar så tråkiga så de måste se ner så på andra, speciellt på folk som försöker få ut sina barn lite.
Jag har ju trots allt världens goaste lille unge och ett leende från honom får mig att glömma allt som är jobbigt och det enda jag tänker på är hur lycklig jag är.
Kommentarer
Trackback
