emoen

Fortsättning från förra inlägget som handlade om tiden på förlossningen...

 Efter operationen så blev vi körda till uppvaket för att invänta känselns återkomst i min kropp. Det är en ganska speciell känsla av att inte kunna röra sina ben får jag säga; äckligt på samma gång som det är ganska häftigt, fast häftigt var det ju bara för jag visste att känseln skulle komma tillbaka. Annars hade jag antaligen haft full panik.

Medans vi låg där uppe så gick Thomas o ringde lite samtal, det är ju ganska obilgatoriskt när man precis fått barn att göra såna samtal, samt att skicka massor av sms också för den delen. Lillkillen låg fortfarande på min mage o snuttade och efter ett tag så kunde jag röra mina fötter och smågunga lite på benen och det räckte för att vi skulle få komma ner på avdelningen, specialbb =)

Rummet vi hamnade på kändes först ganska kallt och opersonligt. Det var egentligen meningen att Thomas skulle sova där (klockan var nu runt halv sju på morgonen) men efter att han inspekterat besökssängen så kom han fram till att den inte var vidare bekväm. Så vi kom fram till att det bästa vore om en av oss iaf var ordentligt utvilad under dagen när Alexander skulle vakna till lite mer, så det var bättre att han åkte hem o sov en stund. Fast vi hade missbedömt vår käre son en aning..

När barn föds så säger de att första dygnet så vill barnet ha råmjölken som kommer från brösten och sedan så sover dom gott i flera timmar, men i detta fallet så var det pang på rödbetan från första stund! Eftersom han legat i magen så länge så var hans reserver ganska tomma och därför var han konstant hungrig. En bra grej med det var ju att amningen kom igång på stört, vad som inte var bra var min stackars sömn (hade ju sovit 2½ h på 2½ dygn ungefär och haft det lite småtufft).

Efter några minuter så kom en barnmorska in på rummet som sa att jag skulle få smärtstillande och sånt, jag ansåg inte att detta var nödvändigt eftersom jag inte kände ett jota i snittet. Förklaringen till varför jag mådde så bra hette visst morfin och bedövning, vilket jag hade fått rätt gott om. Men eftersom man var i det tillståndet man var så kände man
"jaja, hon kan väl få tro att jag kommer få ont då.."

Thomas åkte hem för att sova och jag var kvar och beundrade mästerverket som var konstant hungrig. Det fanns precis ingenting att göra på rummet, men jag brydde mig inte eftersom jag var så upptagen av Alexander. Tänk vad en liten människan kan göra!
När klockan var halv nio nånting så undrade jag ifall det inte var dags för frukost snart, jag kände mig rätt så hungrig. Personalen kom in och verkade ganska förvånad över att jag redan var hungrig, de flesta var ganska slut efter ett sånt snitt och ville ingenting. Hon tyckte att jag borde vänta med att äta eftersom jag kunde bli ganska illamående sen när narkosen skulle släppa. Inombords blev jag ganska besviken, för jag var faktiskt hungrig! Det var jättelängesen jag hade ätit och jag mådde ju bra. Men eftersom man är som man är så blev det
"-Jo men om du tycker att jag ska vänta med att äta så kan jag ju vänta till lunch, för det är ju ganska dumt om jag ligger här och spyr bara för att jag åt för tidigt. Dessutom har jag aldrig gjort nåt sånt här förut och du vet nog bäst ändå"
Jag menade inte ett ord av detta, jag ville bara ha frukost.

Fast dricka fick jag göra däremot, blev lite bannad över att jag drack dåligt (hade kateter så inget gick att dölja..), så varje gång de kom in så fick jag höra att jag skulle dricka mer o mer o mer. O jag drack o drack o drack och lillkillen åt och åt och åt.
Vid halv elva tiden så kom kökspersonalen in med 2 smörgåsar (mitt hjärta gjorde gjädjevolter) för hon hade hört att jag var lite hungrig. Hon undrade också om jag behövde hjälp med att lägga ner Alexander i plastkorgen. Jag blev alldeles tårögd när hon frågade, hon kom in med mat till mig för hon hörde att jag var hungrig, dessutom erbjöd hon sig att hjälpa mig att ta hand om honom. Och hon jobbade "bara" i köket typ.
Jag sa att jag inte behövde någon hjälp, kändes inte som någon större idé att lägga honom längre bort eftersom jag ännu inte kunde stå på benen och han skulle äta hela tiden. Men jag tackade henne jättemycket för hjälpen hon erbjudit.
Iaf, första måltiden efter förlossningen och jag satt redan och åt själv samtidigt som jag ammade. Kom fram till att han inte gillar paprika eftersom så fort jag närmade mig med paprikamackan så började han skrika, när jag tog bort den så var han lugn igen. Konstig unge..

Sen kom lunchen in och jag blev glad =) (fortfarande hungrig). Personalen var ganska förvånade över hur pigg jag var och de sa att de aldrig sett någon vara så pigg som mig någonsin efter ett kejsarsnitt och en sådan förlossning. Visste inte riktigt vad jag skulle svara..men sa tack ändå. Blev bannad igen för att jag drack dåligt *sucka*

Sedan kom min älskling tillbaka, lite mer utvilad än mig, men det var skönt för han hade hand om Alexander ett tag medans jag läste tidningen o bara gottade mig. Sköterskorna var helt förtjusta i lillkillen och sa hela tiden hur fin han var (man blev ju stolt som en tupp varje gång men försökte behärska sig lite). Grejen var att han hade så fasligt mycket hår, tom polisonger. Manligt hårfäste och sedan så tittade han jättemycket också men sina stora, charmerande ögon.
Thomas och jag tyckte det verkade som han redan började fixera blicken, men vi tänkte att det kan inte vara så...det är nog bara vi som är stolta och tycker att han gör väldigt snabba framsteg. Även att han redan verkade ganska stark i nacken när vi höll honom över axeln, men återigen..det var säkert bara inbillning.