emoen

Idag så var det dags för 10-månaders kontrollen för Alexander.

Eftersom det, surprise, regnade även idag så var det bara på med regnställ och regnöverdrag på vagnen för att sedan traska bortåt. Promenadtiden tar ungefär 25-30 minuter så det är ju ganska lugnt.

Självklart så lyckades lillälsklingen att somna 4 minuter innan vi var framme.
Blev jag förvånad?
Iiiinte det minsta!

Då vi kom in så kvicknade han till. Vi åkte upp för hissen som knakade halvt om halvt oroväckande, sen ut och fast med vagnen.
Så traskade vi in och Alexander fick sätta sig i den röda mattan och leka med alla roliga leksaker som fanns där. Nu hade han ju blivit så stor så han kunde sitta där själv och det var ganska skönt.
När tant BVC kom ut så var det vägning och mätning, och jag måste säga att jag trodde faktiskt att han skulle gått upp minst 1½ kg mer än vad han hade gjort, men ja..hans viktkurva såg ju ändå bra ut så vi låter det vara så =)

Jag tog upp det här med hans humör, att han började bli grinig i Grekland och att det sen bara eskalerat, för att nu de senaste dagarna bara vart näst intill ohållbart.
Vi uteslöt att det kunde bero på magen, och feber har han inte haft någon. Ev att det kunde vara öronen eftersom han gråter när vi lägger honom? Men han gråter ju ändå och ibland kan han ligga utan att gråta. Så antagligen inte öronen heller.
Tänderna kanske? Fast ändå inte..
Tykänslor..fast näe, han kan vara hos andra också och det är inte sådär jätte kläng kläng.
Så vi kom fram till ett gemensamt beslut; det är nog en fas!
(Alla ni som har barn kommer få höra x antal gånger om dessa faser, bara så ni vet ;)
Jag frågade lite lätt om fasen verkligen kunde vara så länge? Den har ju ändå hållt i sig i 3 veckor nu och den borde..gått över.
Men hon sa då att faser kan vara längre, speciellt om man har envisa barn som är självmedvetna och vet vad de vill. Han kämpar emot och vägrar ge med sig.
Härligt.
Ska man se något positivt med det så sa hon att det brukar vara ett tecken på ett intelligent barn, och det är ju bra. Och ungen är ju smart, det går ju inte att förneka så det ligger kanske något i det.

Det vi nu då ska göra är att:
-avvakta några veckor och hoppas att det går över
-inte stimulera för mycket (fast han är sån som person att han måste bli lite aktiverad varje dag, för att bara sitta hemma o uggla blir han tokig av)
-ha fasta rutiner och göra på samma sätt (gör vi redan iofs)
-ta pauser, dvs att vi byts om så den andra får t ex gå ut på promenad en stund bara för att hämta andan (gör vi) för enligt tant BVC blir man ganska knäpp och knäckt av att ha det så här (jo tack)

Ni kanske inte tycker det låter så jobbigt, men det är påfrestande.

För säkerhets skull så tänker jag ändå ringa BUM imon så vi kan få en tid. Vill gärna att en doktor tittar i öronen, bara så vi kan utesluta det.
Speciellt efter idag.

Idag vaknade han 06.30, han har sovit 20 minuter (brukar en "normal" dag sova ca 2h på förmiddagen och 1 på eftermiddagen). Var vaken från 11-19.30 (totalvägrade att sova)
Det har, precis som igår, vart skrik, gråt och mycket trots.
Vid 17-tiden lugnade han sig litegrann så jag iaf återfick kontrollen över hans humör, med det menar jag alltså att det gick att avleda och jag fick honom t o m att skratta lite smått.

Nu har jag gått emot det jag sagt angående gåstolar också. Victoria (och Joel =) var så snälla att de lånade ut Joels gåstol till oss, för något måste göras. I den kan han förhoppningsvis sitta en kvart (kanske) innan han tröttnar. Men vår förhoppning är att han ska kunna tycka om den lite mer och bli en lite gladare unge.

Vi är ju vana vid vår lille solstråle som aldrig gråter, aldrig är grinig utan alltid nöjd.
Kan jag få tillbaka honom, tack?