emoen

Då vi kom tillbaka från grottan så märkte vi att vädret inte var på sitt bästa humör.
Återigen så hade det mulnat på och hemska moln började torna upp sig på himlen.



VI hade ju tänkt gå ner och bada, men vi kom fram till att det kanske inte var den bästa idén vi haft under semestenr, så vi fick snällt hålla oss hemma. Vi tog det lugnt, läste lite bok och myste, precis som man ska göra på en semester.

Den natten vaknade jag av att jag hörde ett mullrande någonstans längre bort. Jag tycker verkligen inte om åska, jag är faktiskt ganska rädd för åska efter att vissa grejer hänt (slått ner väldigt nära och saker har gått igång etc), men jag tänkte det är lugnt, den är över 10 km härifrån ..jo jag låg och räknade hur långt bort den var.

Jag tror jag låg och lyssnade på mullret i över en timma när det helt plötsligt började komma närmare.
7 km bort..
Thomas hade också vaknat av mullrandet och kunde inte sova. Alexander, han sov som en stock som han alltid gör då han är trött..
5 km..
Nu var Thomas föräldrar uppe och sprang för det hade börjat blåsa och regna ordentligt och sakerna från verandan var tvugna att plockas in eftersom de skulle blåsa iväg annars. Genom luckspringorna så såg vi blixtens ljus. Det var mycket blixtar kan jag lova och det lät, det lät!
Eftersom Alexanders säng stod nära ett eluttag så beslutade vi oss för att ta och lägga honom i vår säng, ifall det skulle komma eldklot farandes.
3 km...
Nu började jag bli riktigt rädd för det var ett sånt oljud och vi insåg att den var på väg åt vårt håll. Allt gick väldigt snabbt. Thomas föräldrar sprang fram och tillbaka, frågade några gånger om vi ville gå ut och sätta oss i bilen men Thomas hade sett på "Mythbusters" där de hade slagit hål på myten om att man var säkrare i en bil.
Jag visste inte vad jag ville, jag hade full panik. Det var sånt ljus utanför fönstret och blixtrana vandrade fram
BOOM BOOM BOOM
2 km..
1 km..
Thomas mamma frågade återigen om vi inte ville ut i bilen? Huvudströmbrytaren stängdes av, gällde att snabba på för den skulle alldeles strax vara över oss.
Jag satt och skakade i sängen, jag verkligen skakade.
Alexander sov.

BOOOOM

Ett starkt, öronbedövande ljud hördes precis i närheten, ljuset utanför var som om någon lös in genom rutorna med en lampa. Jag skakade ännu mer och trodde till 90% att blixten skulle slå ner och vi skulle dö. Inte en chans att jag skulle ut till bilen, jag vågade inte resa mig från sängen. Tänkte att om jag bara satt still så skulle blixten inte hitta oss (så dumt man tänker då man är rädd)

BOOOOOOOM

Ett ännu högre ljud, nämare. Alexander vaknade och började gallskrika. Jag tog upp honom i famnen, skakade, grät och var helt borta. Tror jag fick en liten släng av panikångest eftersom jag smått började hyperventilera också.
Thomas försökte lugna mig men det gick sådär.

Efter några minuter hörde vi hur åskan rörde sig bortåt ner mot havet istället, men jag kunde inte slappna av för det. Länge låg jag och lyssnade efter ljudet som sakta avtog, men man ska inte ropa hej för tidigt för helt plötsligt så hörde jag hur knallarna närmade sig igen.
Jäses, åh..om ni bara hade vart där.
Men så försvann de bortåt igen, regnet lugnade sig och blåsten avtog.

Min puls däremot var fortfarande på topp och det dröjde ett bra tag innan den lugnade sig såpass så jag kunde somna om.

Dagen efter fick vi reda på att blixten första gången slått ner 600m ifrån oss och andra gången 500m. VIlken tur vi hade haft!