emoen

Jo det är sant..jag har jag blivit lämnad..av ingen mindre än min son.

Allt skedde  igår kväll. Vi satt vi middagsbordet; jag, Thomas och Alexander. Helt plötsligt kom Thomas på att han skulle möblera om, på kvällen, bara sådär. När annars?

Men..inte idag väl? Inte NU?
Jo, sa Thomas, det får bli nu. För vi kommer aldrig att hinna annars så enda möjligheten är nu, efter jobbet.
Men inte IDAG väl?
Jo, varför inte?

Jahapp.
Thomas satte alltså igång att möblera om medan jag ordnade med tvätt, disk och lillgris. Möbler åkte ur arbetsrummet, golv svabbades och jag kände mig sisådär inombords. Svininfluensan gnagde. Tänk om han blir jättesjuk och jag inte hör om han slutar andas? Tänk om..tänk på det och tänk på det mesta man kan tänka på då man oroar sig

Men Thomas kept on going. Sängen monterades ner, Alexander la sig i sin säng och vi funderade och donade, bar och svor litegrann ibland då vi rev oss eller slog oss på andra sätt. Tillslut så fick vi in Alexanders saker i hans nya rum, och vår säng hade flyttats till det stora rummet. Stora datorn är okopplad, så jag kommer inte åt mina kort förrän ikväll/imorgon

Alexander har tagit första steget mot att flytta hemifrån, han har fått ett eget rum och sover numera själv.

Okej, jag trodde det skulle bli ett helvete, men jag behövde bara springa upp 3 gånger (mardrömmar, allmänt bebisskrik) för att klappa lite på honom och ge honom nappen. Till det stora hela sett så gick det kanon.

Men ändå, min lilla bebis..