OLYCKAN
För en vecka sedan, förra söndagen, så hände det som jag vart rädd för skulle hända så många gånger.
Jag och Thomas var i hallen och jag skulle borsta Alexanders tänder. Alla ni som har småbarn vet hur otroligt roligt de tycker det är med tandborstning *NOT* och han började krångla och ha sig i famnen. Han krånglade så mycket så jag helt enkelt inte klarade av att hålla honom.
Det kändes som om allt gick i slowmotion, jag såg hur han flög ur min famn i en båge, landade rakt på huvudet och snurrade ett varv med nacken böjd i en konstig vinkel. Min puls sköt i taket och jag fick full panik.
Herregud!
Jag skrek åt Thomas att ta honom medan jag i mitt huvud tänkte att jag minsann inte skulle ringa sjukvårdsrådgivningen där man ibland kan få vänta 10-20 minuter på att komma fram, så jag slängde mig på telefonen och ringde 112 på en gång.
Medan jag hörde signalerna i telefonen så grät Alexander så mycket så han slutade att andas, mitt adrenalin var på topp så jag tänkte inte så mycket utan bara "knuffade" till lungorna medan jag sprang in i det andra rummet för att prata med tanten i telefonen. Att blåsa på honom hjälpte inte, men han återfick sin andning igen.
Halvt hysterisk får jag fram vad som hänt och frågar henne om det kanske inte behövs en ambulans ändå? Men hon säger att hon skickar och ber om uppgifter och allt sånt dom frågar om. Givetvis hade jag glömt av hur gammal Alexander var så jag drog till med 9 månader (han är ju 8)
Alexander slutade inte skrika förrän strax innan ambulanserna anlände (efter ca 15 minuter) och upp kom 4 ambulansgubbar som kunde konstatera att han klarat sig väldigt bra. Iaf vid första anblick, men vi skulle ändå få följa med till sjukhuset så dom fick kolla upp honom bättre.
Jag var fortfarande väldigt upprörd och ambulanskillarna gjorde sitt bästa för att hjälpa mig, de påminde mig om allt jag skulle ha med mig och sånt =)
Inne i ambulansen så var Alexander väldigt trött och hängig, men detta var tydligen normalt. Ambulanskillen berättade för mig vad det var man skulle kolla efter vid fallolyckor och då han ringde och pratade med akutintaget så hörde jag honom säga att "pojken hade haft en otrolig tur". Då vi kommer ut ur ambulansen så börjar vi se en stooor bula fram på huvudet, vilket gör att alla blev mer avslappnade eftersom det inte var mitt på huvudet som vi först trodde.
Personalen inne på barnakuten var så trevliga och de följde oss in i ett rum där de gjorde en första check på A och de kunde inte se att det var något allvarligt som hade hänt. För att han skulle återhämta sig snabbare så fick han en mugg med jordgubbssaft som han drack mer än gärna. Hjärnan behövde det söta tydligen och vi märkte efter en stund att han börjar bli lite mer "med". Medan vi satt och väntade in nästa check så kom de in och frågade om vi inte ville ha lite kaffe, åh dom var så underbara!
Andra checken gick bra den också och strax därefter kom doktorn in (helt underbar han också) och han tittade i ögonen och kände på huvudet, kollade balansen och lite sånt. Precis då han sagt att vi kunde åka hem och inte oroa oss så började A spy, och inte så lite heller. Läkaren tittade på både mig och Thomas och frågade om han brukade spy så och både jag och Thomas körade i ett "nej".
Då tog läkaren tillbaka det han sagt och sa att vi var tvugna att ha honom under observation. Han sa att de brukar tillåta 1-2 kräkningar, för sånt kan bero på chock men nu hade det gått 2 timmar och han borde inte spy då.
Men eftersom "vi var kloka nog att inte bo på en öde ö" så fick vi åka hem och ha honom under observation hemma, eftersom vi kunde se bättre om det var något fel med honom än alla apparater de hade på sjukhuset. Och skulle det vara något så skulle vi komma in på studs, men hade inget hänt när det var dags att sova för natten så kunde vi slappna av. Alexander har ett läkekött som alltså är helt otroligt, men små barn återhämtar sig och klarar sig mycket bättre än vuxna.
Vi åkte hem med honom och inget mer hände under dagen, tack och lov! Han klarade sig undan med en fin bula.
Så vad lärde vi oss av detta?
Borsta inte tänderna stående
Dessutom är jag så överlyckligt tacksam att det hände i vår hall, på ett "någorlunda mjukt golv" och inte ute på asfalten. Jag ryser så fort jag tänker på hur illa det kunde ha gått.
Gå nu och krama om era barn och var tacksamma över att ha dem i ert liv, det gäller även er med stora barn!
Jag och Thomas var i hallen och jag skulle borsta Alexanders tänder. Alla ni som har småbarn vet hur otroligt roligt de tycker det är med tandborstning *NOT* och han började krångla och ha sig i famnen. Han krånglade så mycket så jag helt enkelt inte klarade av att hålla honom.
Det kändes som om allt gick i slowmotion, jag såg hur han flög ur min famn i en båge, landade rakt på huvudet och snurrade ett varv med nacken böjd i en konstig vinkel. Min puls sköt i taket och jag fick full panik.
Herregud!
Jag skrek åt Thomas att ta honom medan jag i mitt huvud tänkte att jag minsann inte skulle ringa sjukvårdsrådgivningen där man ibland kan få vänta 10-20 minuter på att komma fram, så jag slängde mig på telefonen och ringde 112 på en gång.
Medan jag hörde signalerna i telefonen så grät Alexander så mycket så han slutade att andas, mitt adrenalin var på topp så jag tänkte inte så mycket utan bara "knuffade" till lungorna medan jag sprang in i det andra rummet för att prata med tanten i telefonen. Att blåsa på honom hjälpte inte, men han återfick sin andning igen.
Halvt hysterisk får jag fram vad som hänt och frågar henne om det kanske inte behövs en ambulans ändå? Men hon säger att hon skickar och ber om uppgifter och allt sånt dom frågar om. Givetvis hade jag glömt av hur gammal Alexander var så jag drog till med 9 månader (han är ju 8)
Alexander slutade inte skrika förrän strax innan ambulanserna anlände (efter ca 15 minuter) och upp kom 4 ambulansgubbar som kunde konstatera att han klarat sig väldigt bra. Iaf vid första anblick, men vi skulle ändå få följa med till sjukhuset så dom fick kolla upp honom bättre.
Jag var fortfarande väldigt upprörd och ambulanskillarna gjorde sitt bästa för att hjälpa mig, de påminde mig om allt jag skulle ha med mig och sånt =)
Inne i ambulansen så var Alexander väldigt trött och hängig, men detta var tydligen normalt. Ambulanskillen berättade för mig vad det var man skulle kolla efter vid fallolyckor och då han ringde och pratade med akutintaget så hörde jag honom säga att "pojken hade haft en otrolig tur". Då vi kommer ut ur ambulansen så börjar vi se en stooor bula fram på huvudet, vilket gör att alla blev mer avslappnade eftersom det inte var mitt på huvudet som vi först trodde.
Personalen inne på barnakuten var så trevliga och de följde oss in i ett rum där de gjorde en första check på A och de kunde inte se att det var något allvarligt som hade hänt. För att han skulle återhämta sig snabbare så fick han en mugg med jordgubbssaft som han drack mer än gärna. Hjärnan behövde det söta tydligen och vi märkte efter en stund att han börjar bli lite mer "med". Medan vi satt och väntade in nästa check så kom de in och frågade om vi inte ville ha lite kaffe, åh dom var så underbara!
Andra checken gick bra den också och strax därefter kom doktorn in (helt underbar han också) och han tittade i ögonen och kände på huvudet, kollade balansen och lite sånt. Precis då han sagt att vi kunde åka hem och inte oroa oss så började A spy, och inte så lite heller. Läkaren tittade på både mig och Thomas och frågade om han brukade spy så och både jag och Thomas körade i ett "nej".
Då tog läkaren tillbaka det han sagt och sa att vi var tvugna att ha honom under observation. Han sa att de brukar tillåta 1-2 kräkningar, för sånt kan bero på chock men nu hade det gått 2 timmar och han borde inte spy då.
Men eftersom "vi var kloka nog att inte bo på en öde ö" så fick vi åka hem och ha honom under observation hemma, eftersom vi kunde se bättre om det var något fel med honom än alla apparater de hade på sjukhuset. Och skulle det vara något så skulle vi komma in på studs, men hade inget hänt när det var dags att sova för natten så kunde vi slappna av. Alexander har ett läkekött som alltså är helt otroligt, men små barn återhämtar sig och klarar sig mycket bättre än vuxna.
Vi åkte hem med honom och inget mer hände under dagen, tack och lov! Han klarade sig undan med en fin bula.
Så vad lärde vi oss av detta?
Borsta inte tänderna stående
Dessutom är jag så överlyckligt tacksam att det hände i vår hall, på ett "någorlunda mjukt golv" och inte ute på asfalten. Jag ryser så fort jag tänker på hur illa det kunde ha gått.
Gå nu och krama om era barn och var tacksamma över att ha dem i ert liv, det gäller även er med stora barn!
Kommentarer
Postat av: Carolina
Oj, vilken läskig upplevelse - tur att det gick såpass bra med honom! kram
Trackback
