emoen

Idag på morgonen så ringde Kerstin till barn- och ungdomsmedicin för att höra vad hon skulle göra åt lille Alexanders hostattacker som numer inte är så värst trevliga utan mest framkallar panik och ångest hos alla parter.

Efter ett tag så ringde en sjuksköterska upp som tyckte att Kerstin hade vart duktig som lyckats ha såpass mycket is i magen att hon inte hade ringt ambulansen under hans hostattacker då han tappat luften. Hon sa att många inte skulle tvekat över att kasta sig över telefonen. Hon sa samtidigt att man faktiskt får lov att ringa ambulansen också och kände Kerstin att det blev för mycket så skulle hon inte tveka. När det kommer in larm om barn så går de transporterna före eftersom barn är prioriterade. Kerstin tyckte det kändes skönt att veta IFALL det skulle vara så att hon kände att kontrollen var på väg att tappas.
Sköterskan bokade in ett besök åt Kerstin och Alexander.

Hos doktorn...
Alexander blev uppropad och fick komma in till farbror doktorn som frågade lite hur det var med honom och så. Kerstin förklarade hela historien för honom och även att han inte fått sina 5-månaders vaccinationer eftersom han fick sin hepatit b spruta så sent. Då såg doktorn lite konstigt på Kerstin och frågade en gång till "Han har alltså inte fått dem?"
Näe..det hade han ju inte..
Doktorn lyssnade och sa att det inte lät konstigt och pojken verkade ju må bra i övrigt.
Kan ju vara ett RS-virus.
Va? sa Kerstin, men han har ju ingen feber?
Nej, sa doktorn, det brukar man inte ha vid RS.
Men det kan ju även vara kikhosta..
Ett ännu större VA? kom ut ur Kerstins mun, inte kikhosta?
Nu blev Kerstin ledsen...dels för Alexanders skull men även för att de skulle iväg på ett besök som Kerstin sett fram emot otroligt länge. Blev lite svårt nu när läkaren gett dem förbud att träffa folk pga den höga smittorisken.
Som vanligt försökte Kerstin ta reda på hur viktig denna "inte-träffa-andra" regeln egentligen var och här är en sammanfattning av det läkaren sa:

Vill ni träffa mormor så går det ju bra, så länge mormor är frisk. Och sen så har kanske mormor inget emot att bli sjuk.

Okej, inte träffa andra människor med andra ord.

Sen var det in för provtagningar, ett stick i fingret och stackarn blödde otroligt mycket av det lilla sticket. Anledningen till det var att han var så varm. Vilket var bra när tant sköterska skulle få tag på blod, men inte efter när det skulle sluta blöda.
Efter det var det dags för en låååång pinne upp i näsan som skulle snurras runt 10 sekunder. Alexander grät otröstligt efter det och Kerstin kunde förstå honom eftersom hon visste hur obehagligt det var.
Men nej, det slutar inte där. Sen var det också dags för ett prov i svalget. Men efter det så var det färdigt och det var Alexander också, stackarn.

Domen om vad det är faller på onsdag då det är dags för återbesök.