emoen

För att ni ska hänga med så kommer här lite bakgrund:
 
När jag var tonåring så fanns det lite folk som inte var riktigt så snälla och de gjorde rätt taskiga saker (polisanmälde dem senare). Det fanns även en tredje tjej som bodde där jag bodde innan, och vi hade känt varandra sen vi var små och bara umgåtts sporadiskt, men jag ansåg ändå henne som min vän. Berättade allt som de andra gjorde för henne och hon tyckte det var dumt o elakt jada jada.
Senare så blev hon kompis med en av dessa tjejer och helt plötsligt så var jag skurken i dramat och jag hade ljugit ihop allt och sånt. Ja..mindre roligt.

För att nu komma till historien då..
För ett tag sedan då jag var på väg hem från stan med Alexander så såg jag den här tjejen (gamla kompisen) på vagnen. Vi kan kalla henne för P (som inte har något med hennes riktiga namn att göra). Först så kände jag bara igen ansiktet men sen så kom jag på vem det var. Jag måste säga att jag fick en hel del blandade känslor och tankar, men övervägande var "haha titta på mig vad jag har lyckats!"
Jag var fint sminkad, jag har gått ner 23 kg sen sist, någorlunda vältränad, snyggt klädd och hade min underbart fina son med mig. Hon såg ut som vanligt, ganska alldaglig och jag menar..ingen man direkt kanske kastar en andra blick på om jag säger så.

Ni kanske tycker jag verkar otroligt ytlig nu, men när det gäller sånt här så kniper man varje halmstrå man kan. Mitt utseende visar ju på ett sätt att jag faktiskt mår bra..ändå.

Men jag tänkte..undra om hon bor här, ska hon hälsa på någon, vad gör hon på MIN vagn. Har ändå bott i denna delen av stan nu och aldrig sett henne på vagnen innan så hon måste ju flyttat hit nyligen isf.
Övervägande känslor var ändå vinst, alltså jag visade henne att jag fortfarande var fit for fight, de hade inte lyckats bryta ner mig!

Idag när jag satt på vagnen på väg hem från gymmet så såg jag henne igen. Nu kom andra känslor upp..för om jag såg henne igen så måste det ju betyda att hon faktiskt bor här.
Hon bor HÄR, där JAG bor.
Och det verkar inte vara sådär jättelångt mellan heller. Tänk om hon fortfarande är kompis med mina gamla mobbare, tänk om jag skulle se dem på vagnen.
Panikkänslor..borde egentligen inte dyka upp men alla gamla känslor från då man var 14/15 kom tillbaka och usch, tänk om jag skulle se dem på vagnen..hur skulle jag reagera?
Jag trodde på ett sätt att jag kunde få vara ifred här, att jag skulle slippa se dem, och så ser jag henne. Tänk om de kommer hit och förstör min "trygga"plats. Ska jag behöva fly härifrån?  För det är så det känns. Jag vill inte gå runt varje dag och må dåligt i rädsla över om jag kommer se dem..för jag tror inte att de har förändrats speciellt mycket och jag orkar inte med barnfasoner.

Men samtidigt, varför ska jag behöva vara rädd och fly? Jag har ändå lyckats i mitt liv.
Jag LEVER fortfarande, jag har lyckats ta mig upp från där jag var, jag har ett fast jobb, en helt underbar sambo och en perfekt son.
Mitt liv är så perfekt så vad jag har jag egentligen att vara rädd för? Jag är inte ensam, det här är ändå min stadsdel =) Mina riktiga vänner bor här, vänner som aldrig skulle vända ryggen till eller svika utan de skulle inte tveka en sekund för att ställa upp.

Det bästa "hämnden" är ändå att lyckas i livet, och det tycker jag att jag har gjort.

Jag vann